Alltså, jag älskar mitt jobb.
* Att hjälpa människor till en bättre hälsa.
* Att inspirera och guida folk i deras aktiviteter.
* Att prata och diskutera kost, träning och friskvård med olika människor.
* Att leda gruppträningsklasser.
* Att m.m, m.m, m.m
Men jag tycker det är tråkigt att en del människor inte tycker att mitt jobb är ett riktigt jobb.
Jag begär inte på nåt vis att man ska klappa mig på axeln och tycka att jag är duktig eller att man ska se upp till mig på något märkligt vis. Jag är bara en helt "vanlig" tjej som är stolt över mitt arbete och brinner för det jag gör.
Men va e de hon vill ha sagt, undrar ni nog nu. Jo bara det här:
Det här utspelades strax innan ett spinnpass skulle börja. Jag kommer att komprimera dialogen något annars kommer den att bli vääääldigt lång. Vi stod några och pratade och en frågade om jag hört något från ängel F, som är på semester. Jo det hade jag och sa att det verkar som om hon har det bra. Sen undrade nån annan om det blev en massa extra pass för mig nu när hon var borta två veckor. Jo, svarade jag det blir det ju. När veckan är slut kommer jag att ha haft 12 pass. Men det går bra det är ju inte så alltid, säger jag och tillägger, man är ju inte nyfödd direkt. Ett år kvar till 50, säger jag och skrattar lite.
Det är nu vi kommer till den märkliga dialog som ska utspela sig. En annan kvinna som inte sagt något innan säger plötslig.
- Tänk på mig då som redan har fyllat 50!
- Ja, säger jag lite trevande.
- Ja det är ju lika jobbigt för mig att träna som för dig.
- Jo det är klart, svarar jag utan att veta riktigt vad jag ska svara.
- Jag menar, fortsätter hon, jag har ju jobbat innan jag kom hit för att träna.
Hmm, tänker jag. Vad du än gör Marie gå inte in i den diskusionen, va bara tyst och låt nån annan svara.
- Ja alltså,fortsätter hon, jag tänker så här, att jag har jobbat hela dan, hunnit handla och förbereda middagen innan jag kommer för att köra ett spinn pass nu klockan sju och sen har man ju lite att göra när man kommer hem igen innan man kan gå och lägga sig. Då kan jag tycka att 12 pass inte låter speciellt besvärligt.
- Okej, säger jag försiktigt.
Helt ärligt så blir jag "lite" provocerad av hennes uttalande. Jag anstränger mig verkligen för att det inte på nåt vis ska märkas att det sjuder i mitt sinne.
- Får jag fråga hur mycket du jobbar i veckan, undrar jag.
- Jag jobbar heltid, så man är regält trött när man kommer hem strax efter fyra, svarar hon.
- Mm, det kan jag förstå. Det blir 40 timmar i veckan. Hur många timmar tror du att jag jobbar då, kan jag inte låta bli att fråga.
- Tja, inte vet jag, svarar hon, du är ju här.
- Ja jag är ju det, mellan 60-70 timmar i veckan, tillägger jag lite syrligt.
- Ja men du är ju ägare, så det räknas inte, svarar hon då.
Som tur är så är klockan slagen sju och passet ska börja. Så jag slipper svara på det. Men jag kan säga att hela klassen blev "straffad" av att jag hade ett adrenalinpåslag som hette duga. Puhh.
Summa sumarum av det här:
* Jag klagar inte.
* Jag är inte ut efter nån klapp på axeln.
* Jag försöker inte heller fiska medlemmar till nån klubb för inbördes beundran.
Men jag skulle kunna tänka mig att bli respekterad för mitt arbete.
" Missunna inte en rik man något, han är bara en fattig man med pengar"
