Kustvägspromenad?

Jodå, jag gick första sträckan igår på The Fife Coastal Path. Min tanke var att det skulle vara kul med lite havsutsikt och saltdoft som omväxling. Min vandring längs kusten och Nordsjön är fortfarande ett starkt minne.
Så jag körde till Kincardine där den börjar. Vädret är blåsigt, disigt och ca 6 grader varmt. Virrar runt en liten stund innan jag hittar en parkering. Sen virrar jag runt en ännu längre stund innan jag hittar var leden börjar. Men till sist så.

Ja då går vi väl då!

 

Börjar ju inte så jätte inbjudande precis.

 

Efter ett tag blir det i alla fall bara cykelväg och inte bilväg.

 

Jag passerar Skotlands största kraftstation.

Bakom den ligger vattnet så jag är nog bara en kilometer från havet :-)

 

Jag ser några ekar som är fullständigt "uppätna" av murgröna.

 

Jag ser en vinbärsbuske med rosa blommor.

Ja, jag vet att det inte är en vinbärsbuske, men den har nästan likadana blad.

 

Jag ser ett dött träd.

Faktiskt ganska dekorativt.

 

Ja som ni märker så är det inte några större upplevelser så här långt.

Jag traskar på i nästan en och en halv timme på asfalt innan jag äntligen ser vattnet.

 

Nu börjar det likna något.

En smalare stig, men tyvärr fortfarande asfalt.

 

Yea, nu är det bara järnvägen som skiljer mig från havet.

Man får vara glad för det lilla.

Och det lilla var just var det var också.

Den här synen hade jag i en kvart, vilket betyder ca 2 kilometer sedan var det över.

 

Ut på landsvägen.

Alltså bullrande trafik, ingick inte i min planering.

 

Jag fortsätter in i en by och traskar där med min rygga och mina vandringskängor.

Vilka för övrigt inte är till för att gå på asfalt i 27 km.

Hur kul bilder får man här då?

Jag måste ju kortgrafera något så det blir typiska brittiska hus.

 

Ett hus med gul dörr och ett med röd dörr.

Det är väldigt vanligt att man har en klar färg på dörren.

Vilket genast lyser upp den gråbrunbeiga stenen som de flesta hus är byggda med. Eller får det bara huset att se ännu dystrare ut. Bestäm själv.

 

Ett ovanligt stort hus.

Ska jag göra en kvalificerad gissning så tror jag att det är ett tvåfamilj hus med den andre dörren på baksidan om huset. Men säker är jag inte.

 

Parhus är också väldigt vanligt.

Här ser man ganska tydligt att två totalt olika familjer bor i det här huset.

 

Tydliga skyltar gillar jag.

Den här fanns alldeles i slutet av en by, och runt kröken låg där ett äldreboende.

Fiffigt att varna, man aldrig vad äldre kan ta sig för :-)

 

Det här gillar jag också.

Toalett!

 

Men kan det verkligen vara sant!

Ska jag få gå längs stranden i alla fall.

Hade nästan gett upp hoppet.

 

Jodå, äntligen en doft av salt och tång.

 

 

Vi tar en strandbild till, man vet ju inte hur länge det varar.

För att vara exakt så varade det 10 min.

 

Sedan ut på landet.

Här var det fritt blås kan jag tala om.

Nästan rak motvind.

 

Nyplöjd åker.

Jo visst det har sin tjusning det också.

Men är man uppväxt på landet så är det inte jätteupphetsande.

 

Det var lite mer upplyftande att se att rapsen börjar blomma.

 

Här mötte jag också en svart björn.

Nu vet ju vän av ordning att det inte finns björn i Skottland. Men när den kom galopperande mot mig på stigen, trodde jag en sekund att det faktiskt fanns svartbjörn i Skottland.

Nu visade det sig att det var en Newfoundland hund. Han var enorm, mankhöjd upp till min höft och ett huvud stort som en badboll. Mina föräldrar har haft två Newfoundland hundar och den ena var ganska stor. Men, den här var den största jag någonsin sett.

Nåväl, där kom han galopperande mot mig, så jag stannar och avvaktar. Han tvärstannar framför mig och sätter sig ner, tittar på mig med sina fina ögon. Jag sträcker försiktigt fram handen för att han ska få nosa på mig. Då hör jag någon som ropar "Charlie" och Charlie svarar med ett voff. Sen lägger han sig ner och rullar över på rygg och det ser ut som om han vill att jag ska klappa honom på magen. Jag gör det och han verkar uppskatta det. Ägaren, en liten dam i kanske sjuttioårsåldern,  kommer och hon skrattar högt när hon får syn på oss.

- Hoppas att han inte skrämde dig, säger hon.

- Nädå, försäkrar jag och fortsätter klappa denna enorma hund.

- Han gillar människor som du kan se och ibland glömmer han att han är så stor.

Vi fortsätter prata en liten stund innan vi traskar vidare på vars ett håll, och jag konstaterar för mig själv vilket omaka par. Man säger ju ibland att man väljer hund efter sig själv och sin egen person. Hm, undrar hur hon tänkte när hon valde hund?

 

Jaha, sen blev det lite mer landsväg och en by till att passera innan jag var framme i North Queensferry. Vid det här laget hade jag slutat kortgrafera.

 

Sista bilden innan kameran stannade i fickan.

Bilden platsar i gruppen "onödiga skyltar"

Om ni inte kan se det så står det på skylten

No parking in the area.

Man får ha en jäkligt liten bil för att få plats där i det området.

 

Summa sumarum:

10 km landsväg

10 km genom byar

4 km öppna fält

3 km strand

= 27 km på knappt 6 tim på asfalt.

Hm, inte mycket till kustpromenad. Hoppas att de andra sträckorna mer uppfyller mina förväntningar om hur en Coastal Path ska se ut. Jag har ju 149 km kvar.

 

Men men, jag försöker se det positivt.

* Jag fick vara ute hela dagen.

* Jag fick höra lärkan.

* Jag hörde fasaner.

* Jag hade tur med vädret. (inget regn)

* Jag hade flyt med bussarna tillbaka till Kincardine. 

 

Vårknoppspromenad!

Idag har jag kortgraferat knoppar. De är så härliga vårtecken och det går så fort från knopp till blad. Några knoppar har jag koll på, andra inte en susning. Men det gör dom inte mindre välkomna för det. Några av bilderna är lite suddiga för det blåste lite och på några har kameran fokuserat på bakgrunden istället. Ibland ser jag inte det förrän jag får in dom i datorn och då är det ju så dags att ta ett nytt.

Jag börjar med en okänd knopp, påminner lite om körsbärs blad.

Men det är jag helt säker på att det inte är.

 

Jag kör ett säkert kort.

Hagtorn.

 

Lite mer utslagen hagtorn.

 

 

Återigen en knopp som jag inte har koll på.

 

Ännu en. En röd ullig sak.

 

Vildhallon.

 

 

Pestskåp.

 

En ullig till.

Kan det möjligtvis vara sälg?

 

Den här har jag inte heller koll på.

 

Men det har jag på de här finingarna :-)

Frida, Si och Zoey! 

 

I morgon blir det nog (jag har inte riktigt bestämt mig än) en promenad på 27 km.

Det är en delsträcka på den 176 km långa Fife Coastal Path.

 

 

 

 

 

 

Glädje, stolthet och lycka!

Sitter och filosoferar i fåtöljen, Zoey sover efter vår obligatoriska promenad. Det slår mig så mycket jag har att vara stolt och lycklig över.
Mina underbara änglar som jag är så otroligt lycklig över att ha begåvats med.
Frida som ska gifta sig med sin Stuart nästa fredag den 4:de april och som har lyckats att ta flera stadiga steg på karriärsstegen. Deputy Manager med bl.a. ansvar för att kordinera gruppträningen på en träningsanläggning med nästan 100 klasser/vecka. Jag är en stolt mamma.

Si är också glädje för mig.

En busig liten prins, som inte är så liten längre.

Han har blivit stora pojken nu och det är full testning med att töja och sträcka på gränserna.

 

 

 

Sofia som är gift med sin David. Hon har också ett jobb med mycket ansvar och klarar det galant. Dessutom är hon gravid och jag ska bli riktig mormor till sommaren. Huva, vad gammal jag blev nu då :-) Jag är en stolt mamma och snart mormor.

 

Den här lilla damen ger mig också glädje.

Jag kallar henne ibland för rugguggla eller mardröm, men faktum är att hon är en riktig madam som vet vad hon vill. Zoey älskar att springa i skogen och har inget emot att trampa i lera och dynga fast att hon är prinsessa.

 

 

Hampus min talangfulle påg, som hanterar en gitarr med sådan känsla att de flesta skulle bli avundsjuka. Skriver musik och låtar som bara väntar på att upptäckas. Sköter sitt jobb klanderfritt och han lär mig nya saker varje gång vid pratas vid. Jag är en stolt mamma.

 

Mina älskade föräldrar som alltid har funnits där som stöd och rådgivare. Fortfarande aktiva med vänner, aktiviteter och föreningsliv. Kunde inte önskat mig bättre uppväxt. Jag är en stolt dotter.

 

Ingrid min allra bästaste storasyster. Som pryglade pågarna om de var dumma mot mig, i alla fall tills jag kunde göra det själv hehe. Hon jobbar som kock och ansvarig för golfrestaurangen på Lunds Akademiska GK. När hon började där i januari förra året hade de ca 60 dagens gäster/dag. Då var det rekord om det kom 80 st någon dag. Igår när jag pratade med henne hade de haft 208 st gäster på dagens. Det är vad jag kallar utveckling, och det är endast syrran och hennes team som kan ta åt sig äran för det. Jag är en stolt lillasyster.

 

Ida min lilla systerdotter som snart tar studenten från Travgymnasiet på Jägersro i Malmö. Hon har en stor talang som blivande travtränare, hon är lugn och stabil och kan få de mest nervösa hästarna att lugna ner sig. Jag är en stolt moster.

 

Det här blev ett annorlunda inlägg. Men jag har som sagt så mycket att vara glad, lycklig och stolt över och kände att jag ville ha det nedskrivet.

 

 

 

PS. Jag glömde ju en person. Marie, min klippa och trogne vän som alltid lyssnar, aldrig avbryter eller käftar emot. Som håller mig sällskap och ställer upp på alla mina konstiga idéer utan att protestera. Som har samma värderingar och mål. Kort sagt, en riktig stjärna. Jag är ett stolt ego. 



Helgsysselsättning!

I fredagskväll fick jag ett glädjande besked. Tommy kommer några dagar i alla fall, så det blir golfspel på St Andrews trots allt. Lite justeringar i speldagar och tider, men det gick att fixa. Däremot blir det ingen vandring, så då tänkte jag att va tusan då traskar jag väl själv då.
Jag har ett tag varit sugen på en runda som heter The Cateran Trail. En cirkulär vandring på 103 km. Så när jag ändå lagt in om semester kan jag ju lika bra ta det då. Så jag började på fredagkvällen att leta efter B&B längs rutten och skickade sedan förfrågan om plats via mail. Fem dagars vandring och fyra övernattningar. De är ganska snabba på att svara så redan under lördag förmiddag hade jag fått svar från alla jag skickat till. Några hade plats och några hade inte. Så efter mer mailkorrespondens var alla nätterna bokade.
Vandringen har jag lagt upp så här: Start måndagen den 28 april.
* Blairgowrie - Kirkmichael  25 km
* Kirkmichael - Spittal of Glenshee  13 km
* Spittal of Glenshee - Kirkston of Glenisla  23 km
* Kirkston of Glenisla - Alyth  18 km
* Alyth - Blairgowrie  26 km
En del sträckor är inte speciellt långa men det är väldigt kuperat och en del "berg" på vägen. Sen får jag ju bära med mig allt jag behöver för fem dagar och då går man inga sju kilometer på en timme. Tre-fyra är mer troligt, man vill ju hinna njuta också.

Stulen bild.

Men jag lovar att äkta vara kommer att levereras :-)

Uppdatering!

Igår kväll när jag lagt mig tänkte jag att i morgon (idag) måste jag skriva i bloggen. Flera dagar sedan sist ju. Så här sitter jag nu och har ingen aning om vad jag ska skriva. Det har inte hänt något särskilt, jag har inte gjort något särskilt. Det finns inte mycket att uppdatera. Men, men jag gör ett försök i alla fall.

Söndag:
Jobba 12.30-21.00. Två programupplägg och en introduktion. Skrubba och städa. Tvätta och vika handukar. Halv åtta går brandlarmet, tömma gymmet, omklädningsrummen, basturna (hm, heter det verkligen det när det är två stycken) och poolen. Lagom när vi fått ut alla så blir beskedet, falsk larm. Fem minuter i nio kommer en medlem och talar om att någon tappat ett glas i ena bastun. Jodå det är glasförbud, men vad hjälper det. Så det var bara att stänga bastun och städa upp. Hemma tio istället för nio.
Måndag:
Jobba 06.00-14.30. Ny vattengympamorgonklass startade 06.40. Hej å hå vad pigg man är då! Kör klassen, snabbdusch, mat, tvätta och vika handukar. Vattengympa igen 09.30. Lite piggare då faktiskt. Längre dusch och mer mat. Två introduktioner, dataprogrammet funkar inte. Städa gymmet. Tvätta och vika handukar. Hemma vid tre och eftersom jag inte hittat någon som kan spela med mig på St Andrews i maj är det bara till att avboka. Som jag misstänkte går inte det utan man rekommenderar en till att ha en reseförsäkring. Jaha, jag får fundera en stund till vad där är att göra. Känner mig lite dyster och bestämmer mig för att gå på bio. Inte riktigt på humör för en komedi så det blir slaktarfilmen 300 Rise of an Empire.

Hur konstigt det än låter så är det faktiskt en bra film.

 

 

Tisdag:

Jobba 12.30-21.00. Två program, två introduktioner och ett kost och träningsupplägg. Det där senare är en liten utmaning. Personen är redan hyffsat vältränad, men vill gå ner 6-7 kg och 2% i fettvikt. Kul och spännande. Tvätt och handduksvikning. Städning.

 

Onsdag:

Jobba 06.00-14.30. När jag kommer till jobb sitter där en lapp på datorskärmen.

" Good Morning Marie! Great teamwork last night, I really like working with you. Enjoy your shift today. Ha en bra dag. Kyle :-) "

Jag vad säger man. Det känns bra att få en sån från en 21-åring, till och med ansträngt sig att skriva på svenska. Tvätt och handuksvikning. Inga program eller introduktioner så mycket städning blev det. Hem och byta om, hämta Zoey för promenad, nästan två timmar blev det i blåsten. Avlämning av henne och in till Si för en promenad och sedan mys hela kvällen med honom.

 

Torsdag:

Ledig: SMS 06.40 från chefen.

- Morning Marie. I've messed up! Interviewing at 9. Any chance you can do class and I'll pay you 2hrs.

- Lol, what would you do without me? Yes I'll take the class.

- Give up I Think :-)!! Thank you.

Ja just det vad skulle hon gjort utan mig hehe. Så till jobb kör passet, in och hämtar upp Zoey på hemvägen. Det stormar och regnar på tvären. Vi avvaktar i hopp om bättre väder, det blir inte bättre så vi får ge oss ut ändå. Hemma igen fullständigt genomvåta båda två, dusch för Zoey och ombyte för mig. Efter föning och borstning somnar vi gott i fåtöljen båda två. DVD och popcorn på kvällen. Iron man. Eh tja ingen höjdar film direkt.

 

Fredag: Ledig. Hämtade Zoey och gick en promenad med Frida och Si. Ätit lunch och nu skrivit klart i bloggen. Får se vad som händer i eftermiddag och kväll. Om det blir något spännande återkommer jag med det i morgon. Nu ska jag och Zoey ta en middagslur i fåtöljen.



 

 

 

Trist mail!

Ibland får man mail som man inte vill ha, och då syftar jag inte på reklammailen som dimper ner allt som oftast. Nej, utan på mail som är skrivna direkt till en med en avsändare som man känner.
I morse fick jag ett sådant mail.

Min kompis som skulle hälsa på i maj kommer inte. Det är så jäkla trist, jag hade verkligen sett fram emot det och planerat och bokat och hade alla tio dagarna strukturerade. Det är inte så att han bara backar ur utan har ett mycket giltigt skäl. Som sagt mycket trist. Så nu får jag börja ringa runt och försöka avboka allt som är bokat och hoppas att jag kan få pengarna tillbaka på det som är förskottbetalat. Det svåraste kan nog bli att få tillbaka pengarna från St Andrews, dessutom har bokningen inte öppet på helgen så jag får vänta till måndag innan jag kan kolla det.

Så därför ställer jag en fråga till er, mina trogna läsare.
Är där någon som är intresserad av att komma till Skottland och spela golf med mig på St Andrews? Söndagen den 4 maj till tisdagen den 6 maj. Starttider är klara och boende bokat.
Självklart kan man komma några dagar innan och stanna några dagar efter.

Please, please, please.

Natt gäst!

Trevligt eller?

Satt igår kväll och lyssnade på en ljudbok i mina lurar. Flera gånger tyckte jag att jag hörde krafsande ljud och stängde av. Men då hördes inget konstigt alls. Jag tänkte att det var nog mina lurar som börja bli slitna och gjorde det konstiga ljudet. Sedan när jag inför läggningsproceduren borstade tänderna hörde jag det igen. Det lät som det kom uppe ifrån loftet. Som om någon/något var där uppe. Tusan också tänkte jag, har jag nu fått in en mus eller råtta på loftet? Inte så kul. Nåja, det var inget jag kunde göra något åt ikväll ändå, så jag går och lägger mig.
I morse vaknade jag av det där ljudet igen. Krafs, krafs, krafs. Jag ligger några minuter och försöker lokalisera var det kommer ifrån. Då hör jag ett annat ljud, det låter mer som små dova dunsar. Några i följd och sedan mer krafsande. Fasen med, jag har absolut fått in något djur på loftet.
Blåsan gör sig påmind så det är bara att kliva upp för att lösa det problemet. Döm om min förvåning, när jag kommer in i mitt vardagsrum sitter där en stare (alltså en fågel) i mitt vardagsrums fönster.

HUR I HELSIKE HAR DEN HAMNAT DÄR?

Jag backar tillbaka in i sovrummet för att ta något på mig. Går ut i vardagsrummet igen, stänger dörren intill sovrummet och ut till köket. Jag vill ju inte ha den flygandes i hela lägenheten. Jag går fram till fönstret för att öppna det. Jag har tre fönster och två går att öppna. Den blir ju självklart rädd när jag närmar mig och börjar flaxa omkring och flyger då rakt in i det fönster som inte går att öppna. Helt vimmelkantig trillar den ner på golvet och sitter där och tittar på mig. Stackars liten! Så småningom repar den sig och flyger upp på en hylla. Där sitter den och kollar längtansfullt mot fönstret och friheten. Efter en stunds mod samlande gör det ett nytt försök, missar så klart öppningen och dunkar huvudet i det stängda fönstret igen men den här gången blir den kvar i fönsterkarmen. Och efter en del krafsande och sprättande hittar den äntligen ut genom det öppna fönstret och tillbaka till friheten.

MEN, frågan kvarstår. HUR I HELSIKE HAMNADE DEN DÄR?

Att den tagit sig i på loftet känns inte helt främmande. Det finns säkert små hål här och var vid taket som den kan slinka in genom. Men hur kom den in i min lägenhet?
Jag har kollat överallt och kan inte hitta någonstans där det är något hål upp till loftet.

MYCKET MÄRKLIGT!  

Det här är inte "min" stare, men säkert en kusin till den.

Finbesök på jobbet!

Idag har Sofia hälsat på mig på jobbet. Hon var med på min vattengympa och sen en timmes massage på det. Vi har precis som ni haft riktigt skönt vårväder idag så när jag slutade klockan tre tog jag och Zoey en långpromenad i solen.

Igår var det firardag, men jag jobbade så jag hann inte skriva om den.

 

Igår var det 18-månader sedan jag flyttade till Skottland.

 

18 månader!!!!!!

 

Det är galet, kan inte fatta att jag bott här ett och ett halvt år.

Ibland känns det som jag kom hit för någon månad sedan, ibland känns det som om jag varit här längre. Men en sak är säker i alla fall.

 

Jag har det bra, jag mår bra och ångrar absolut ingenting!

 

 

Solsken, snöstorm och hagelbyar!

Gårdagens meny var följande:
* Lax och räkpaté med örtcremefraiche
* Torskrygg med potatispuré, broccoli och smörsås.
* Glass i smakerna vanilj och hallon
Det smakade bra, inte riktigt i samma klass som onsdagens meny men väldigt gott.

Jag checkade ut vid tio och körde några mil till Loch Katrine för att ta en runda där. Det var helt okej väder när jag körde men ju närmare målet jag kom ju mörkare blev det. Framme vid parkeringen var det full snöstorm. Tusan också, jag var ju så inställd på att vandra idag med. Jag sitter och väntar i bilen en stund för att bestämma mig om jag ska köra hem ovandrad eller vad. Då ser jag att det ljusnar igen och bestämmer mig för att ge mig ut i alla fall.

Min första bild av Loch Katrine.

 

Några av kullarna som omger henne.

 

Jag startar min vandring längs en lite större stig.

Jag stöter på det här trädet som växer uppe på en stor sten.

Hur fasen klarar det stormarna?

 

Jag stöter också på ett vattenfall

 

och så kan jag se toppen på Ben Venue.

Kommer ni ihåg att det var den topp man skulle kunna se från bänken som jag hade bild på igår. Då kunde man bara se sjön Loch Ard inte toppen Ben Veneu.

Det är inte helt enkelt att orientera sig bland alla berg, men igår var jag på andra sidan om Ben Veneu.

 

Här har jag zoomat lite så den syns bättre.

Alltså Ben Veneu.

Nu har jag pratat så mycket om den toppen så jag får väl försöka bestiga den vid tillfälle. 727 meter över havet är den så det är inte konstigt att där ligger snö.

 

Dags att ge sig upp lite högre.

 

En bit på väg.

 

Här kan ni se den svarta himlen i bakgrunden som betyder att om mindre än fem minuter drar en snöstorm över mig. Längst ner i kanten ser ni skuggan av mitt huvud som betyder att än skiner solen.

 

"Skuggan Carlsson" min trogne vapendragare.

Minuten senare fäller jag upp huvan och vänder ryggen mot snöstormen som är över igen på några minuter.

 

När det dragit förbi traskar jag vidare.

Ytterligare en bit högre, molnen ligger fortfarande tunga.

 

En kvart senare är jag på högsta punkten och då skiner solen igen.

Fantastisk utsikt!

270 meter över sjön!

 

Ännu en misslyckad bild med stativ och självutlösare.

Men solen skiner :-)

Jag ville ju försöka ta ett kort på mig med den fantastiska bakgrunden. Men eftersom mitt stativ bara är knappt två dm högt funkade det inte så bra.

 

Då kom jag på att om jag håller i stativet och sätter kameran på självutlösare kan jag kanske få något som liknar något.

Eh, ja det är ju i alla fall en fin bakgrund :-)

 

Lunchdax!

Hittade ingen bänk och bord idag så det fick bli längs stigen på en liten sten.

Men utsikten är magnifik i alla fall.

 

Jag har nu påbörjat neråt gåendet och kommer plötsligt in i en mysig skogsmiljö.

 

På några ställen var stigen översvämmad så jag fick vada eller kliva på stenar.

Det ser inte mycket ut för världen men det var flera dm djupt och det vill man inte gärna kliva i. Tror inte min kängor är så vattentäta.

 

Vattenfall i skogen.

 

Nere igen och då fick jag syn på den här lille tallekvisten som växte mellan stenarna i vattenkanten. Misstänker att den sällan behöver stå törstig i alla fall.

 

Ett nytt oväder är på väg in igen men den här gången hann jag tillbaka till bilen innan det var över mig.

På mina drygt tre timmar som jag var ute blev jag attackerad av två snöstormar och tre hagelbyar och mellan det så sken solen.

 

Välkommen till Skottland!