Summering av WHW!

Jag tänkte göra en sammanställning av vandringen på West Highland Way.
Kanske den kan ge någon inspiration till att prova på att vandra eller gå en längre sträcka över några dagar. Kanske den kan ge några mer eller mindre bra tips, något som kan vara bra att tänka på inför någon liknande tur.

Planera och läs på:
Ju mer förberedd och påläst man är ju mer får man ut av vandringen. Det är väldigt lätt att missa små sevärdheter på vägen för att man bara traskar på.

Boka i god tid:
Jag bokade alla våra B&B redan i slutet av februari. Hur tidigt man behöver boka beror såklart på var man ska vandra. Men oftast finns där inte hur många boendemöjligheter som helst.

Packning:
Det krävs en bra ryggsäck som går att ställa in efter personen som bär den. Ska man bära med sig allt som man behöver för de dagar man är ute, då gäller det att packa lätt. Packa i vattenavisande olikfärgade påsar. Då är det lättare att hålla ordning i ryggan. Kläder som är rullade tar mindre plats. Man behöver inte byta kläder varje dag (utom underkläder och strumpor då) man blir ändå svettig igen efter bara en liten stund :-) Ta småflaskor med duschgrejor. Skippa den lilla svarta och högklackat och ta med mysdress istället att ta på efter duschen. I ryggan ska också finnas en "första hjälpen påse" med t.ex. olika förband, sårtvätt, plåster, någon sorts värktabletter, visselpipa, elastisk linda, compeed.

Transport av väska:
Om möjligheten finns så satsa på att få bagaget transporterat mellan övernattningsställena. Då behöver man bara bära med sig det som man behöver under dagen. Det är värt varenda slant.

Regnkläder/vindkläder och skor:
Se till att ha bra regnkläder eller i alla fall vindkläder. Vandrarkängor eller skor är ett absolut måste och de ska vara väl ingångna med många mil under sulan. Ta gärna med ett par lättare gympaskor, det är riktigt skönt att hoppa i dem på kvällen eller om det skulle dyka upp längre sträckor med asfalt. Vandrarkängor är till för att vandra i terräng med och inte spatsera omkring på asfalt. På tal om skor så säger jag igen COMPEED. Den som uppfann compeed borde få nobelpriset. Så fort du känner minsta tryck eller tendens till skav. Av med skor och strumpor och sätt på compeed. Det blir som en extra hud och du slipper skav och blåsor. Ta med flera förpackningar, det finns olika storlekar. Klipp aldrig i ett compeed, det är bättre att det täcker en större yta än vad trycket är. Låt det sitta på tills det lossnar av sig själv, vanligen efter två-fyra dagar.

Stavar:
Stavar kanske känns som en överdriven onödig grej, och ja visst ska man bara gå på slät mark så är det det. Men att ha i kuperad terräng är ett måste. De är en stor hjälp både när man går uppför och när man går nerför. När man ska kliva på stenar vid vadarställe, när det är lerigt och sunkigt. De hjälper också när man börjar bli trött och tappar tempo. Då blir det lite som att marschera, höger, vänster, höger, vänster.

Toaletter:
Om man inte kan kissa i det fria kommer man att få bekymmer :-) Vanligtvis är det inte tätt med offentliga toaletter. Ganska ofta finns det inte några riktigt bra ställe att huka sig bakom. Så det är bara att övervinna sin blyghet och sätta sig när man måste helt enkelt. Det är betydligt enklare för killar, de behöver inte ens ta av sig ryggan :-)

Karta och vägvisare:
En bra karta är nödvändigt även om där ska vara skyltat och markerat.

Det var lite praktiska tips som kanske kan vara någon till hjälp. Nu lite mer fakta om just vår vandring, min och Hampus.

Vi hade en otrolig tur med vädret. Lite sol de flesta dagarna, nästan ingen vind, molnigt ja men bara sju droppar regn på sex dagar. Tyvärr var det ganska disigt och dimmigt de flesta förmiddagar så utsikten var lite begränsad. Men jag tröstar mig med att tänka, att om det regnat hade vi inte kunnat se något i alla fall. Så då är ju dis och dimma en ren bonus.
Underlaget som vi gick på var lite mer besvärligt än jag väntat mig. Väldigt stenigt, stenar i olika storlekar och former. Visst vi hade några fina skogsstigar och grusvägar, men ska jag göra någon sorts kvalificerad bedömning så tror jag att av de 154 km som vi gick så var nog 130 km på steniga stigar, 15 km på grusvägar, 5 km på asfalt och 4 km på skogsstigar. Knott och annan ohyra hade jag blivit varnad för. Vi beväpnade oss med 2 flaskor bekämpningsmedel, men hade turen att komma väldigt lindrigt undan. Ett par kortare anfall av knott råkade vi utför så det får man vara nöjd med.
Vi bodde på fem olika B&B och alla var helt okej. Vi bodde på ett som jag känner att där vill jag inte bo igen. Det var ganska nergånget och det var ett äldre par som drev det. Det kändes som att det var tid för dom att lägga av med sin verksamhet. Sedan bodde vi på ett som skulle kunna mäta sig med vilket fyrstjärnigt hotell som helst. Både vad gäller rum, frukost och bemötande. Dit skulle jag kunna tänka mig att återvända bara för att få bo där några dagar igen. Priserna skiftade mellan £70 - £90 där det bästa B&B också var det billigaste.
De flesta B&B erbjöd en packad lunchmatsäck att ha till nästa dag. Där var priserna i stort sett detsamma, mellan £5 - £6.50. Prisvärt och praktiskt. Middagarna på kvällen intogs för det mesta på någon av de lokala pubarna. Det är oftast helt okej mat till ett hyfsat pris och fördelen är att man behöver inte klä upp sig :-)

Summa summarum för vår vandring är:
En riktigt fin och utmanande tur. Vi slapp skoskav och blåsor, men kände av tryck och ömhet under fötterna.Knäna klarade sig bra, men det är stavarnas förtjänst. Vissa delar var mer krävande än förväntat och jag vill nog påstå att man bör ha ganska många mil på fötterna innan man tar sig an The West Highland Way. Men tveka inte att göra det om det lockar.
Än en gång vill jag passa på att tacka Frida för skjutsen till Milgavie och Sofia, Davy och Lance för hämtningen i Fort William. Och såklart ett tack till Hampus som ville uppleva detta tillsammans med sin mor.

Vandringens kloka ord lyder:
Glöm inte att vända dig om och titta bakåt då och då. Du har ett helt annat landskap bakom dig.

Så nu återstår bara en fråga:
Vad ska jag ta mig an härnäst?
Fife Coastal Path? Där har jag redan gjort de två första etapperna.
The Great Glenn Way?
The Arran Coastal Way?
Borders Abbey?
St. Cuthberts Way?
John Muir Trail?
The Rob Roy Way?
M.fl, m.fl. m.fl. Det finns hur många som helst att välja på.

Någon som vill hänga på?

Barnbarnshäng!

Ledig torsdag och fredag, så då har det varit barnbarnhäng för hela slanten. 

Idag har vi varit på mitt jobb och badat. Tyvärr fick jag inte med mig kameran och mobilen låg inlåst i skåpet. Ovanligt klantigt av mig, men förhoppningsvis blir det bad fler gånger och då ska jag inte vara så klantig :-) 

Så istället för badbilder på Lance så ger jag er en gymnastikfilm på grabben. 

Hoppas att den går att spela upp.

Låt mig veta om det inte funkar! 

I morgon tänkte jag försöka skriva en summering av WHW. 

Återkommer!

På mitt jobb kan vad som helst hända!

Jag jobbade kväll igår 16-22.30. Det är inte så ofta jag gör det nu för tiden. Men igår var jag glad att jag gjorde det annars hade jag ju missat en höjdare.

Jag hade varit i gymmet och fyllt på pappershanddukar. I dörren på väg ut från gymmet möter jag en kille.
- Can I have a look, säger han.
- Självklart kan du det Jesper, svarar jag artigt.
- Va, en svenska här, det hade jag inte väntat mig, säger han och sträcker fram handen för att hälsa.
- Har du varit här länge, fortsätter han.
- I två år, säger jag och tillägger Är du här för Ryder Cup? (korkad fråga, men nått måste jag ju säga)
- Ja, jag ska sitta som expertkommentator, svarar han.
- Vad kul. Tänkte du ta ett träningspass i gymmet?
- Ja, jag tänkte det, ska bara byta om så kommer jag ner sedan, säger han väldigt artigt.
- Okej, då ses vi senare.
- Ja, hej så länge.

Alltså! JAG har skakat hand och pratat med Jesper Parnevik :-)

När han sedan tränat färdigt och gick sa han.
- Hejdå, vi ses i morgon.

Antagligen gör vi inte det för jag är ledig torsdag, fredag och lördag. Bara inne en timme i kväll för att köra en core klass. Trolighetschansen för att han ska dyka upp just då är minimal. Men vad gör det, jag har i alla fall både pratat och skakat hand med Jesper Parnevik.

Nä jag har inget bildbevis. Det är liksom inte riktigt min grej att fråga om det. Ni får helt enkelt tro mig.

Någon timme senare när jag hade en medlem inne för ett programupplägg kommer Malcolm rusande.
- Marie, du får ta hand om receptionen, en unge har kräkt i poolen.
- Okej.
Så jag avbryter tillfälligt med medlemmen och vaktar receptionen medan Malcolm öser kräk ur poolen och städar. Jag lämnar gärna det jobbet till honom :-)

Självklart stänger vi poolen när det händer. Öser i massor med klorin och sedan är den stängd för minst 8 timmar.

Kul när det händer saker, då blir tiden inte så långsam haha.

The West Highland Way dag 6.

Klockan är halv tio och vi ser inte pigga ut :-)

Men som jag sa, vi fick en kanon frukost och har sovit gott så det är bara att gaska upp sig. Idag, precis som igår, startar vi från en bro.

River Leven rinner under bron.

Lägg märke till solen som lyser på berget bakom.

River Leven på andra hållet.

Första stigen ser ju riktigt lovande ut,

och då piggnar man ju till lite.

Men det hade man inget för. 

Efter några hundra meter så blev det så här i stället och dessutom började det gå uppför rätt ordentligt.

Kinlochleven en bit från ovan.

I nederkanten kan ni se stigen som vi gått uppför.

River Leven rinner helt logiskt ut i Loch Leven.

Loch Leven och kringliggande berg.

Bergen var inte med på min karta så jag vet inte vad dom heter.

Dalgången som vi följer i nästan 10 km.

Dalgången heter Lairigmor.

Ser ni stigen som ringlar sig fram?

Mer stig framför oss.

Känns som en evighet.

Tur att vyerna är fina så det hela blir njutbart i alla fall.

Ett av de bredare vadarställena.

Men vi tar oss lätt över.

Fika paus och fotluftning vid en gammal ruin.

Den var ganska stor så jag bestämde att det måste ha varit ett Inn/Värdshus på den tiden det begav sig. Kan tillägga att den packade matsäcken från B&B var även den den bästa av de vi fått med oss. 

Utsikten från fika platsen behöver inte skämmas för sig.

Berget heter Man-na Gualain 2603 feet högt.

Prova uttala det namnet den som kan :-) 

Om ni inte räknat ut det så kan jag tala om att det är Gaeliska och fullständigt omöjligt att uttala och ännu mer omöjligt att förstå. 

Efter 5 1/2 dagar och 135 km vill man inte ha en enda meter till av detta underlaget. 

Fötter, vrister, knä och höfter undrar. 

- Var är det mjuka och sköna gräset?

Hjärnan svarar.

 - Trodde ni på fullt allvar att det var en golfrunda ni skulle ut på i sex dagar? 

Jag klagar på underlaget men inte på utsikten.

Skuggan Carlsson dök upp en stund.

En liten sjö som heter: Lochan Lunn Da-Bhra.

Återigen en språkövning. 

Ben Nevis.

Storbritanniens högsta berg. 4409 feet eller 1344 meter över havet.

Vi kommer att följa längs med berget ända tills vi kommer fram till Fort William. 

Liten bit i skogen med Ben Nevis skymtande i gläntan.

Skogen var mycket välkommen. 

Jag var nödig!

Hampus går i förväg.

Lilltoppen på Ben Nevis.

Stortoppen på Ben Nevis.

Med zoom så går det att se stigen som går uppför berget. 

Ja, så var det ju det här med att gå ner igen.

Lång, lång, lång grusväg.

Sista bilden på Ben Nevis.

I nederkanten ser ni grusvägen som ringlar sig nerför.

Whoho, framme!!!!!!!

Just precis. Framme!!!!

Även denna dagen har vi haft fint väder. Lite sol och lite moln, nästan ingen dimma och dis. Inget regn och ca 20 grader. Klockan var strax över fem när vi kom till platsen där vi skulle möta upp Sofia, Davy och Lance som kört hela vägen till Fort William för att hämta upp oss. Det var guld värt att slippa åka tåg tillbaka. Efter en välbehövlig middag tog det tre timmar i bilen hem. 

Tack Sofia & Davy för skjutsen hem från Fort William och tack Frida för skjutsen till Milngavie där vi startade sex dagar tidigare. 

Tack Hampus för sällskapet, det bästa sällskap jag kunde önskat mig.

Jag återkommer med en mer praktisk och faktaliknande summering om en dag eller två. Jag måste ju hinna jobba också :-)  

The West Highland Way dag 5.

Klockan är kvart i nio och vi är redo för dagens etapp som går mellan Bridge Of Orchy - Kinlochleven och är 33 km lång. 

Den längsta etappen på hela sträckan. 

Det är molnigt och möjligen risk för regn under dagen. 

Jag startar bildkavalkaden med en stenbro.

River Orchy rinner under bron.

Vy på ena hållet,

och vy på andra hållet.

Jamen då ger vi oss iväg då.

Det går sakta men säkert uppför. 

Vi ska upp på myren eller typ kalfjället eller i alla fall upp en bra bit :-)

En bit på väg. Ni ser River Orchy i nederkanten.

Stenigare och brantare.

En bit kvar innan vi kan se mer av Loch Tulla.

Här var utsikten som bäst. 

Hampus framför sjön.

Återigen så är det bättre utsikt för ögat än för kameralinsen. 

Här uppe traskar vi på i ca 12 km. 

Stenig väg men fin utsikt.

Berg, ljung, ormbunkar, gräs och stenar. 

Inte ett träd eller nåt annat att gömma sig bakom så långt man kan se.

Jag är nödig!

Vida vidder!

Massor med små sjöar.

Stig, ljung, ormbunkar, gräs, berg och stenar.

Fikapaus! 

Man blir hungrig i den miljön.

Så det gamla vanliga. Har man gått upp måste man gå ner!

På väg ner passerar vi Glen Coe's skidanläggning.

Glen Coe's Ski Resort.

Okej!

Framför oss är nu en klättring på drygt 350 meter. 

"Devil's staircase" 

Tyvärr har jag zoomat så det framkommer inte riktigt hur högt och brant det är.

Men så här ser i alla fall stigen ut.

Stenar i alla möjliga storlekar och former.

En bakåtbild.

Ungefär halvvägs upp.

Serpentinväg är bara förnamnet.

Fin utsikt i alla fall.

I stort sett uppe. 

Platt en liten bit sen bär det av neråt igen.

Någon sjö som jag inte vet namnet på.

Några berg som jag inte vet namnet på.

Full zoom på kameran så går det att skymta Kinlochleven där nere.

Tilläggas bör att gå nerför de sista 5 km var 10 gånger tuffare än att bestiga Devil's Staircase. Lättnaden när vi nådde byn och vårt B&B är obeskrivlig.

Att det sen visar sig att vi fick det bästa boendet sista natten var ren bonus. 

Fint med massor med blommor utanför.

Sköna sängar och rent och fräsht.

Vi fick till och med badrockar på rummet.

Frukosten var också den bästa vi fått. 

Massor med frukt och bär, pålägg, flera sorters bröd, yoghurt, flingor, ägg i alla former, rökt lax, bacon, korv, vita bönor, tomater, champinjoner,blodpudding potatisplättar och säkert nått mer som jag glömt. 

Det blev som vi misstänkt, den längsta dagen, vi var inte framme förrän kvart över sex. Vi slapp det hotande regnet, molnigt och ca 16 grader kan man inte klaga på.