Det lilla samhället Broxburn där jag tillbringade natten.
Here we go.
Ja det är bara att ta sig ner på stigen och börja gå.
Mina förväntningar på dagen är att den kommer att bli i lite annan miljö än hitintills.
Det mesta av sträckan kommer att va i stadsmiljö men det ska bli spännande det oxå.
Snacka om störande element. Motorväg och en annan väg.
Denna utsikten är INTE bedårande men brusande.
Och som om det inte är nog kommer ett flyplan glidande.
En annan aquadukt, inte lika lång som Avon aquadukt. Men lika vacker.
Har ni googlat Avon?
En fantastisk utsikt.
Fasen med, bilderna är inte ens i närheten av verkligheten.
Jag rundar hörnet där aquadukten tar slut och bokstavligen kliver in i paradiset.
Helt underbart.
Bokskogen är så där grön som den bara är nyutslagen.
Ja jag vet att jag tjatar. Men det ÄR rogivande.
Jag går där och hör bara fågelsång och är helt i min egen värld. Efter några kilometer hör jag ett klickande ljud och tänker "vad är det för ett ljud" jag tycker att jag känner igen det, jag lyssnar igen men där hörs inget. Efter en stund hörs det igen, men bara en gång. Hmm, fasen med, vad är det som stör min frid? Då hörs det plötsligt igen och direkt efter ljudet hörs där ett "foooore" helt instinktivt hukar jag mig ner och håller händerna som skydd för huvudet. När jag sitter där på huk inser jag varför jag tyckte att klickandet var bekant. Det var ljudet som hörs när en golfare slår sitt första slag från en utslagsplats. Om den slår ser att bollen är på väg mot någon annan så ska vederbörande skrika " fore " och då ska de som är i närheten vända ryggen mot ljudet och skydda huvudet.
Ja, och det var det jag gjorde:-) antagligen helt obefogat men det sitter liksom i ryggmärgen.
Eftersom jag inte kunde ta ett kort på mig själv där jag sitter och antagligen ser jättelöjlig ut, så tar jag ett på dom som antagligen inte är skyldiga eftersom dom just håller på och putta bollen i hål.
Stumma ben och en tio kilos rygga gjorde att jag knappt höll på att ta mig upp igen.
Men så hittade jag då en liten liten liten förgätmigej.
Men Marie, ännu en aquadukt. vad är nu så speciellt med denna då?
Jo, den går över motorvägen som går mellan Edinburgh och Glasgow.
och så heter den Scott Russel Aqueduct. Det finns det ingen annan som gör.
Dom här farthinderna är betydligt snyggare än våra "grisar"
Stadsmiljökanalbild.
Ett utomhusgym. Det speglar väl oxå en stadsmiljö.
Ja, då närmar jag mig slutet på kanalen och etappen.
Och där tog det stopp.
Undrar var vattnet tar vägen nu?
Heymarket är en av tågstationerna i Edinburgh och nu är denna vandring slut.
Men se inte så ledsen ut Marie, du har ju mer än en vecka till här.
Ja just det och den kommer oxå att bli toppen :-)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till mina fötter och deras kompisar "skorna"
Dom har sammarbetat på ett föredömligt sätt och fast att dom har hållit ihop allt mellan sju och tio timmar om dagen har dom inte bråkat en enda gång utan troget traskat på.
och ett tack oxå till mig rygga som inte har besvärat mig det minsta, trots dess tyngd.
Ja, utom vid golfbollsanfallet då, men det var ju inte ryggans fel.
Dagen idag har precis som de andra dagarna bestått av sol, 25 grader och en lätt vind. Jag har fått en snygg solbränna (inte) men det kan inte hjälpas. jag har varit ute i solen och friska luften och njutigt av varje sekund.
I morgon söndag blir nog en vilodag.
Tror jag. Kanske. Eventuellt. Antagligen. Förmodligen. Troligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar