- Jag har bokat in en induction till dig klockan fem.
- Okej, svarar jag. Varför ser du så exalterad ut?
- Du får se när hon kommer, säger han kryptiskt.
Jag blir självklart nyfiken och försöker pressa honom på mer info, men han bara säger att jag får vänta och se. När klockan är fem dyker damen i fråga upp. En enormt överviktig tant kommer haltande uppför de tre trappstegen till vår reception, stödjande på en käpp. Som tur är så lyckas jag behålla fattningen, presenterar mig och hälsar henne välkommen. Vi går in i konsultationsrummet, hon får med nöd och näppe plats i stolen. Jag väger och mäter henne, kollar blodtrycket och kollar fettprocenten. Jag tänker inte skriva hennes vikt och värde här, men jag kan försäkra er att jag har aldrig personligen träffat någon med sådan övervikt. Dessutom hade hon opererat båda knäna så det underlätta såklart inte hennes gående.
- Jag har köpt ett sex veckors medlemskap, säger hon och tillägger. Jag behöver nog gå ner lite i vikt och tänkte att du kan kanske hjälpa mig med det.
- Ehh, ja jag kan ju alltid försöka, svarar jag lite försiktigt.
Jag inser att få henne upp och ner på en motionscykel är inte ens att tänka på. Inte heller löpband, crosstrainer eller roddmaskin. Hjärnan går på högvarv och plötsligt inser jag att jag har något hon kan göra.
- Kan du simma, frågar jag.
- Tja, inte som förr i tiden, svarar hon.
- Är du rädd för vatten, fortsätter jag.
- Nej, jag tycker om att bada. Varför undrar du det?
- Jo, jag tänkte att om det känns okej för dig så tror jag att vi ska använda poolen istället för gymmet, svarar jag.
- Det låter som en utmärkt idé, säger hon och ler med hela ansiktet.
Vi bestämmer att hon ska komma tillbaka nästa dag, d.v.s. igår söndag.
- Nå, hur gick det, säger Mikey när hon gått.
- Det gick bra, svarar jag. Hon kommer tillbaka i morgon, då ska jag göra ett vattengympa program till henne och med henne.
- Jag visste att jag gjorde rätt när jag bokade henne till dig, säger han och ler stort. Tror ingen annan kommit på den idén.
- Haha, tack för förtroendet.
Så igår tog jag då ner henne i poolen och visade henne vad många övningar hon kan göra i vattnet som hon omöjligt kan göra på land. Jag fick henne till och med att jogga i vattnet. Hon hade en sådan lång spagetti sak att hålla sig i och på det viset kunde hon känna sig trygg samtidigt som hon faktiskt motionerade.
Hon var överlycklig när vi var klara, över att kunna röra sig på ett sätt hon inte kunnat på många år. För mig kändes det skönt i hjärtat att se henne så glad över något som för de flesta av oss anser som självklart.
Uppdrag ett: Att hitta en aktivitet: Avklarat.
Uppdrag två: Att hjälpa henne att gå ner i vikt: Kommer att bli betydligt svårare.
Efter att hon duschat och gjort sig i ordning kommer hon ut i receptionen. I anslutning till receptionen finns vår cafeteria. Där slår hon sig ner och beställer en stor latte och ett gäng sandwichar. Hmmm, ganska tydligt varför övervikten inte är av det lindrigare slaget. Så uppdrag två, kommer att bli knivigt. Men som man också kan säga:
" Varför göra det lätt, när man kan göra det svårt "
2 kommentarer:
Tack för en härlig berättelse!! Det ska bli en glädje att få följa med i denna följetång. Hoppas du berättar mer! Du gjorde en otrolig insats och egentligen... är jag inte förvånad... Det är som Mikey säger... du var självklar för uppdraget!! :-D
Bra jobbat - du får erbjuda ett alternativ till sandwicharna - kanske äta lite god sallad tillsammans med henne?
Eva C
Skicka en kommentar