Kustvägspromenad?

Jodå, jag gick första sträckan igår på The Fife Coastal Path. Min tanke var att det skulle vara kul med lite havsutsikt och saltdoft som omväxling. Min vandring längs kusten och Nordsjön är fortfarande ett starkt minne.
Så jag körde till Kincardine där den börjar. Vädret är blåsigt, disigt och ca 6 grader varmt. Virrar runt en liten stund innan jag hittar en parkering. Sen virrar jag runt en ännu längre stund innan jag hittar var leden börjar. Men till sist så.

Ja då går vi väl då!

 

Börjar ju inte så jätte inbjudande precis.

 

Efter ett tag blir det i alla fall bara cykelväg och inte bilväg.

 

Jag passerar Skotlands största kraftstation.

Bakom den ligger vattnet så jag är nog bara en kilometer från havet :-)

 

Jag ser några ekar som är fullständigt "uppätna" av murgröna.

 

Jag ser en vinbärsbuske med rosa blommor.

Ja, jag vet att det inte är en vinbärsbuske, men den har nästan likadana blad.

 

Jag ser ett dött träd.

Faktiskt ganska dekorativt.

 

Ja som ni märker så är det inte några större upplevelser så här långt.

Jag traskar på i nästan en och en halv timme på asfalt innan jag äntligen ser vattnet.

 

Nu börjar det likna något.

En smalare stig, men tyvärr fortfarande asfalt.

 

Yea, nu är det bara järnvägen som skiljer mig från havet.

Man får vara glad för det lilla.

Och det lilla var just var det var också.

Den här synen hade jag i en kvart, vilket betyder ca 2 kilometer sedan var det över.

 

Ut på landsvägen.

Alltså bullrande trafik, ingick inte i min planering.

 

Jag fortsätter in i en by och traskar där med min rygga och mina vandringskängor.

Vilka för övrigt inte är till för att gå på asfalt i 27 km.

Hur kul bilder får man här då?

Jag måste ju kortgrafera något så det blir typiska brittiska hus.

 

Ett hus med gul dörr och ett med röd dörr.

Det är väldigt vanligt att man har en klar färg på dörren.

Vilket genast lyser upp den gråbrunbeiga stenen som de flesta hus är byggda med. Eller får det bara huset att se ännu dystrare ut. Bestäm själv.

 

Ett ovanligt stort hus.

Ska jag göra en kvalificerad gissning så tror jag att det är ett tvåfamilj hus med den andre dörren på baksidan om huset. Men säker är jag inte.

 

Parhus är också väldigt vanligt.

Här ser man ganska tydligt att två totalt olika familjer bor i det här huset.

 

Tydliga skyltar gillar jag.

Den här fanns alldeles i slutet av en by, och runt kröken låg där ett äldreboende.

Fiffigt att varna, man aldrig vad äldre kan ta sig för :-)

 

Det här gillar jag också.

Toalett!

 

Men kan det verkligen vara sant!

Ska jag få gå längs stranden i alla fall.

Hade nästan gett upp hoppet.

 

Jodå, äntligen en doft av salt och tång.

 

 

Vi tar en strandbild till, man vet ju inte hur länge det varar.

För att vara exakt så varade det 10 min.

 

Sedan ut på landet.

Här var det fritt blås kan jag tala om.

Nästan rak motvind.

 

Nyplöjd åker.

Jo visst det har sin tjusning det också.

Men är man uppväxt på landet så är det inte jätteupphetsande.

 

Det var lite mer upplyftande att se att rapsen börjar blomma.

 

Här mötte jag också en svart björn.

Nu vet ju vän av ordning att det inte finns björn i Skottland. Men när den kom galopperande mot mig på stigen, trodde jag en sekund att det faktiskt fanns svartbjörn i Skottland.

Nu visade det sig att det var en Newfoundland hund. Han var enorm, mankhöjd upp till min höft och ett huvud stort som en badboll. Mina föräldrar har haft två Newfoundland hundar och den ena var ganska stor. Men, den här var den största jag någonsin sett.

Nåväl, där kom han galopperande mot mig, så jag stannar och avvaktar. Han tvärstannar framför mig och sätter sig ner, tittar på mig med sina fina ögon. Jag sträcker försiktigt fram handen för att han ska få nosa på mig. Då hör jag någon som ropar "Charlie" och Charlie svarar med ett voff. Sen lägger han sig ner och rullar över på rygg och det ser ut som om han vill att jag ska klappa honom på magen. Jag gör det och han verkar uppskatta det. Ägaren, en liten dam i kanske sjuttioårsåldern,  kommer och hon skrattar högt när hon får syn på oss.

- Hoppas att han inte skrämde dig, säger hon.

- Nädå, försäkrar jag och fortsätter klappa denna enorma hund.

- Han gillar människor som du kan se och ibland glömmer han att han är så stor.

Vi fortsätter prata en liten stund innan vi traskar vidare på vars ett håll, och jag konstaterar för mig själv vilket omaka par. Man säger ju ibland att man väljer hund efter sig själv och sin egen person. Hm, undrar hur hon tänkte när hon valde hund?

 

Jaha, sen blev det lite mer landsväg och en by till att passera innan jag var framme i North Queensferry. Vid det här laget hade jag slutat kortgrafera.

 

Sista bilden innan kameran stannade i fickan.

Bilden platsar i gruppen "onödiga skyltar"

Om ni inte kan se det så står det på skylten

No parking in the area.

Man får ha en jäkligt liten bil för att få plats där i det området.

 

Summa sumarum:

10 km landsväg

10 km genom byar

4 km öppna fält

3 km strand

= 27 km på knappt 6 tim på asfalt.

Hm, inte mycket till kustpromenad. Hoppas att de andra sträckorna mer uppfyller mina förväntningar om hur en Coastal Path ska se ut. Jag har ju 149 km kvar.

 

Men men, jag försöker se det positivt.

* Jag fick vara ute hela dagen.

* Jag fick höra lärkan.

* Jag hörde fasaner.

* Jag hade tur med vädret. (inget regn)

* Jag hade flyt med bussarna tillbaka till Kincardine.