Idag har det varit molnigt hela dagen och lite småregn i eftermiddag.
Bara 16 grader enligt telefonen.
För min del gjorde det inte så mycket för då har jag fått möjlighet att skriva ikapp på datorn. Det som jag sitter och skriver i mitt block ska ju skrivas in i datorn också. Jag är hyfsat snabb till att skriva men det tar ju ändå sin lilla tid.
Men jag började dagen med att gå upp till byn och boka en vandring för morgondagen. Egentligen hade jag bestämt mig för att två gruppvandringar fick räcka, det är ju inte gratis direkt. Men så blev jag i alla fall sugen på en till.
Levada Rabacal.
Det ska visst vara en med många vattenfall, enligt reklamen i alla fall.
Vägarna här är smala, krokiga och branta.
Men de har en trafikregel som jag först tyckte verkade konstig men som nu efter tio dagar här är helt logisk.
Jag ska visa er ett exempel.
Vägen som svänger snett till höger är den större gatan.
Skulle enligt mina mått kunna räknas som en huvudled.
Vägen som går till vänster är smalare och går kraftigt nerför efter svängen.
Men om man kommer från andra hållet på den lite större vägen så har man stopp plikt gentemot de som kommer uppför backen.
Vilket då innebär att den som kommer i uppförsbacken inte behöver stanna mitt i backen. Ganska smart faktiskt. Det är ju betydligt lättare att stanna på slät väg eller som i det här fallet, lätt medlut.
Nåväl, jag gick och bokade min vandring och sedan gick jag en runda i byn. Jag gick förbi ett konditori och blev plötsligt sugen på en kaka eller bulle.
Jag är inget kakmonster, jag har inga problem att stå över en fika med kakor. Även om jag kan tycka att en nybakad kanelbulle eller lussekatt kan vara riktigt gott tillsammans med ett glas kall mjölk.
Jag kan också tycka att en vaniljbulle kan smaka bra.
Så jag gick in för att se vad dom hade och kom ut med den här.
Världens största vaniljbulle, sockerbulle eller pariserbulle eller vad du nu vill kalla den. Den är proppfylld med spritsad vaniljkräm. Inte en pytteliten, möjligtvis teskedsstor klick som man brukar hitta annars i vaniljbullar.
Det var helt omöjligt att ens försöka äta den med värdighet.
Krämen trycktes ut så fort man tog en tugga.
Behöver jag säga att den var supergod.
Jag tål inte vetemjöl så bra så det blir inte fler.
Men en räckte så väl, jag var mätt i flera timmar efter den.
Jag gick förbi ett hotell som såg ganska lyxigt ut och läste utanför på skylten som stod där. Botanisk trädgård och rekreationsområde. Ja det stod ju såklart inte på svenska utan på portugisiska. Nu kan jag ju inte portugisiska egentligen, men det såg ut att stå något sådant. Den stora grinden var öppen och jag tänkte: Ah va fasen jag kan väl spela dum turist.
Så jag gick in genom grinden och där inne stod en gubbe och sopade. Jag frågade om jag fick titta på trädgården och det fick jag :-)
Jag vågade till och med ta lite kort.
Hotellets pool och byggnaderna som syns i bakgrunden är rum eller lägenheter. Kostar nog en och annan krona att bo där misstänker jag.
En ganska anspråkslös växt med blommor på.
Någon sorts suckulent skulle jag gissa.
Men tittar man närmare på blommorna så var de jättefina.
En lyckliga Lotta.
En flitiga Lisa.
En koltrast.
En rabatt.
Ett konstigt träd med massor av små gröna frukter.
Antagligen inte ätbara.
En konstig blomma.
De var väldigt vackra i lysande orange och gult.
Ingen aning.
Dagens blomma får bli den som, för mig i alla fall, tillsammans med blåklint symboliserar den svenska sommaren.
Prästkragen!
Dagens djur får bli den här spindeln.
Det syns ju såklart inte på bilden men kroppen är stor som en enkrona och lägg sen till de där långa benen.
Usch, jag ryser bara av att se den på bild.
Jag har verkligen svårt för spindlar.
Nu ska jag sätta kameran på laddning och förbereda mig för morgondagen.
På återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar