Vilhelmina!

Bye bye Östersund.

Vi ses igen den 14 augusti!

Ja då har jag landat i Vilhelmina, ett litet samhälle med ungefär 3500 invånare. 

Det går inte så fort med Inlandsbanan, ca 80 km/tim.

Men tillräckligt fort för att björkarna ska susa förbi. 

Efter två timmars färd är det dags för 10 minuters bensträckare.

Här är Hotings gamla stationsbyggnad.

Och i Hoting står ett gammalt ånglok uppställt.

Det blev inte fler bilder från tåget. Men jag såg både älgar och renar längs spåret fast dom ville inte vara med på bild. 

Guess what?

Vilhelminas gamla stationsbyggnad.

Guess what?

Dom har ett gammalt ånglok stående sidan om spåret.

En av de häftiga sakerna med Inlandsbanan är de korta perrongerna. 

Jag står precis där den börjar, eller slutar beroende på, och den är ca 20 meter lång. Här stannar inga dubbla Öresundståg precis.

En del perronger är fortfarande av trä och vid av och påstigning där går det bara att använda en av dörrarna i tåget. 

Men bänkar och blommor finns i alla fall.

Efter att ha sovit 5 nätter i sovsal ska det bli skönt att få eget rum med både toa och pentry. Det finns en tydlig gräns för hur länge jag kan stå ut med för många människor runt omkring mig hela tiden.

Jag har nått den gränsen 😊

En perfekt liten etta för mig.

Jaaaa ett kök!

Det bästa av allt är att det bara kostar 20 kr mer per natt än att bo i 8 bäddsrum i Östersund.

Jag hade sett på vandrarhemmets hemsida att det stod att man hade nära till en Naturstigsrunda på 2,5 km. Så jag letade upp var den startade och började traska. Först var det en ganska bred grusväg och jag tänkte: Hmm, naturstig! Jaja!

Men efter ca 200 meter så blev det naturstig för hela slanten. 

Efter en stund skymtar jag Volgsjön mellan träden.

Stigen fortsätter.

Ja men kolla här.

Jag kände ju att det gick uppför men inte trodde jag att jag kommit så högt.

Underbar utsikt!

En liten svamp i blåbärsriset.

Myrornas motorväg.

Dom sista hundra meterna gick genom fästingarnas paradis. 

Knähögt gräs där nakna vader är som ett dukat bord för dom.

Jag tror att jag klarade mig 🙈

Den timmen där i skogen var exakt vad jag behövde för att ladda upp mitt energiförråd för tolerans mot andra människor.

Jag är verkligen inte bra på att vara i grupp med en massa människor som jag inte valt själv. Så nu sitter jag här på kammaren och skriver det här inlägget och njuter av tystnaden.

I morgon ska jag leta upp stigen som tar en runt en sjö.

Jag har i alla fall läst någonstans att en sån ska finnas.

Puss och kram