Vandring längs Nordsjökusten!

Så mycket kul vi har hittat på jag och Eva. Idag kommer bilderna på vår vandring från Berwick Upon Tweed till St Abbs head. Delar av Berwickshire Coastal Path. Ni som har följt mig länge har sett liknande bilder från min vandring samma sträcka april 2012.

Skylt som pekar ut riktningen.

En liten försmak på vad som komma skall. 

Stig att följa. 

Pilar att följa. 

Klippor fanns det gått om. 

Blommor fanns det också gott om.

Här en stilig rödblära. 

Undrar vad som finns i den grottan?

Majvivor fanns hur många som helst. 

Lyckades fånga lite vågstänk. 

Tur man har zoom på kameran

Det här är inte hundkex, inte älggräs, hästhov, rävarumpa, maskros, kattfot heller.

Kan det vara en?????????

Ja, vad är det? Snälla tala om det för mig!

Klippor!

Ogräs? Javisst!

Men ett ovanligt vackert ogräs.

Maries visdomsord:

"Glöm inte att stanna upp och titta bakåt"

Tre bockarna Bruse.

Getter luktar verkligen illa. 

Vi kände tydligt deras doft fast att vi var säkert femtio meter ifrån dom. 

Welcome to Scotland!

 Berwick Upon Tweed ligger några kilometer in i England. 

Lite kul är det att man hälsas välkommen till Skottland men det finns ingen välkomstskylt till England. 

Fikapaus i gröngräset med denna utsikten.

Sämre kan man ha det!

Sexton bilder utan ärttörne.

Så kan vi ju inte ha det. 

Fina eller hur?

På klipporna häckar Stormfågel. 

Herr Stormfågel frågar fru Stormfågel.

- Vad vill du bo?

- Jag vill gärna bo på en lodrätt klippa vid Nordsjön där det blåser friska vindar. 

- Allt för dig älskling!

 

- Blir det bra här?

- Ja alldeles perfekt.

Går man på en fårstig så får man räkna med att se får på stigen.

Gul tuvmyra. 

Här är lilla tuvan där dom bor.

Jag var ju tvungen och se om där var någon hemma. 

Jodå, några stycken uppenbarade sig när jag krafsade lite i sanden. 

Jag vill bara tala om att jag störde dom inte och förstörde inget. 

Ärttörne :-)

Sist när jag gick här så trodde jag detta var en kyrkoruin.

Nu vet jag bättre!

Det är ett smugglar hus!

Det var smugglaren John Robertsson som i mitten på 1700-talet hade sin verksamhet förlagd här. Han samarbetade med svenska smugglare och te var deras stora smuggelvara. Han uppgav att han var fiskare för att täcka den verkliga sysselsättningen. 

Nuförtiden är där en stig så man kan gå ner och titta. 

Då måste man ju göra det.

 

Öppen planlösning och med havsutsikt. 

Utsikt genom ett fönster.

Utsikt utanför fönstret.

Smugglargrotta!

Smugglarvinsch!

Smugglarhus sett nere från stranden. 

Uppe igen och mera klippor. 

Vild hyacint. Finns blå, rosa och vita. 

Ibland gick det upp, ibland gick det ner. 

Ibland var där en stig, ibland var där trappor.

Stig mellan ärttörnet.

Himla fint!

Sista klippbilden från idag.

Ser ni hur stenarna står liksom på höjden?

Det beror på vulkanutbrott för miljoners år sedan, säger kusin Eva.

Jag vet inte!

Men jag litar på att hon har rätt, hon är ju fröken :-)

Så kom vi då fram till Eyemouth hamn och by. 

Vår slutdestination första dagen. 

Vårt boende.

Skylten vajar i vinden. 

Ett helt okej B&B

Detta var bilder från vår första dag. 

Förhoppningsvis kan jag presentera dag två i morgon. 

En härlig dag med omväxlande sol, moln och en liten regnskur. 

Vind har vi ju såklart haft, har svårt att tro att det någonsin är vindstilla vid Nordsjö kusten, men det har mestadels varit sned medvind. 

Långledig!!!!!

Långledig 17 dagar. Vad sägs om det?
Jag säger: Så jäkla skönt!
Jag har tagit 8 semesterdagar och är ledig i 17, det kallar jag semesterplanera :-)

På lördag får jag besök av kusin Eva. Hon ska förgylla min tillvaro i en vecka. Det ser jag verkligen fram emot. Sen på torsdag kommer Pierre och Thomas och stannar i 6 dagar. Det ser jag också fram emot. Fast jag är lite taskig mot dom och kör iväg dom till St Andrews så de kan leka lite på golfbanorna där innan jag möter upp dom nästa söndag.
Jag och Eva ska vandra ett par dagar längs östkusten, jag ska förhoppningsvis kunna ge er lite bilder från den.

Så länge får ni en bild på den coolaste killen i Skottland. 

Välgörenhet!

Välgörenhet, vad är det egentligen? Det betyder väl "göra väl"? Men vem ska man "göra väl" för? Vad ska man "göra väl" för? Välgörenhet?

I Skottland ägnar man, som jag berättat om innan, sig ganska mycket åt charity. Alltså välgörenhet. Man gör vissa prestationer som t.ex. springer ett motionslopp, klättrar i berg, cyklar en sträcka. Sen får man då släkt och vänner att skänka en slant för det man gör och de pengarna ger man sedan åt någon form av välgörenhet som ligger en varmt om hjärtat.

Jag tänkte nu att jag skulle haka på det tåget och starta en insamling för något som ligger MIG varmt om hjärtat. Nämligen JAG själv. Jag skulle vilja be er att skänka en slant till mig så jag kan sluta jobba och ägna mig åt att skriva och passa trollen. Jag har räknat ut att om alla mina bloggläsare skänker 100 kr/person i månaden till mig så skulle jag inte behöva jobba utan kan ägna mig åt roligare saker. Jag kan nöja mig med 50 kr om någon inte har det så fett, jag är aldrig omöjlig.

Vad säger ni om det? Visst är det en bra idé? Det krävs så lite av var och en för att det ska bli mycket i slutändan. Tillsammans är ni starka!

Jag skämtar så klart!

Men medge att det är en ganska bra idé egentligen.

Uppdatering!

Ja som ni märker så är det inte dagliga uppdateringar just nu. Det finns flera anledningar till det. En anledning är att det händer inte så mycket som jag tror skulle vara intressant för er att läsa om. Jag jobbar mina 30 timmar i veckan, promenerar med ungar och hundar (skulle i och för sig kunna ta lite naturbilder på promenaderna). Men den största anledningen är att jag skriver på bok nummer två och för några dagar sedan fick jag en idé till bok nummer tre. Jag stod i tvättstugan på jobb och väntade på att en av tvättmaskinerna skulle bli klar. Då poppar det bara så där upp i mitt huvud en, som jag tycker, strålande idé.

När jag startade bloggen för några år sedan, närmare bestämt 27 maj 2011 var det mest för att skriva någonstans. Jag gillar verkligen att skriva och jag tyckte, och tycker fortfarande, att Facebook inte är mitt forum direkt. Även om jag uppdaterar där då och då. Nä så bloggen blev lite av min dagbok. Sedan blev det mer och mer bilder och fler och fler berättelser och läsarkretsen utökades stadigt. Då känner man ju lite förpliktelser också gentemot läsarna och jag tycker det är kul att blogga. Bloggen har gett mig en möjlighet att uttrycka mig i det skrivna språket och jag tror att det har varit riktigt bra för mitt skrivande på min bok. Nu är ju första boken klar och det är en känsla som inte kan beskrivas riktigt. Jag tror jag redan har försökt med någonting så här ungefär: Lättnad, spännande, kul, läskigt, lyckorus, otålighet, ja jag kan göra listan egentligen hur lång som helst. Men det är positiva känslor.

Så här ser prototypen ut. 

204 dataskrivna sidor. 

Hoppas att det kan bli runt 280-300 boksidor. 

Så nu när den är klar börjar det riktiga arbetet. Publicering! Hur gör man nu då? 

Jag vill ju så klart kunna ge ut den på riktigt. Att ha en fysisk bok i handen en bok som är min, ja det är en dröm som jag absolut vill uppleva.  Men det där är en djungel som heter duga. Det finns några olika sätt att gå till väga. Ett är att ge ut den själv d.v.s bekosta det själv och hoppas på att man kan sälja de exemplar man trycker upp för att då gå mer eller mindre jämt ut. Säljer jag inte alla så, ja då kostar det mig pengar och det känns ju lite sådär. Men och andra sidan ger man ut den själv så kan man få den färdig på några månader och jag bestämmer helt och hållet själv innehåll och omslag. Sen är det då den andra varianten, den att skicka in manuset till olika förlag och hoppas på att något förlag nappar. Det tar då ca tre månader innan man får svar om det är intressant eller inte. Sedan ska dom då lägga sig i texten, formuleringar, omslag och ha andra åsikter. Det betyder ju nödvändigtvis inte att det blir sämre, antagligen inte, de vet ju vad som säljer och hur det ska vara. MEN jag är rädd att tappa bokens själ, min själ, om de går in och rotar. Sedan dröjer det ca ett år innan den är redo för utgivning. 

Båda varianterna funkar vad gäller att bibliotek, bokhandlar, nätbokhandlar kommer att få tillgång till boken. 

Förstår ni att jag tycker det här är läskigt? Tänk om jag väljer fel! 

Just nu har jag tre utskrivna kopior ute för läsning och feedback hos tre personer som jag vet kan ge mig objektiv feedback. Efter det ska den ju korrekturläsas innan jag behöver ta något beslut på hur jag ska göra. Så än har jag några veckor på mig :-)  

Jag kan ändå inte låta bli att lägga in ett par bilder av mina troll.

Lance kan räcka tunga och 

Mila kan gör "duckface"

Nu betyder ju inte detta långa inlägg att jag inte kommer att uppdatera. Jag kommer att uppdatera så ofta jag kan som vanligt, ibland kanske flera gånger i veckan och ibland kanske knappt en gång i veckan. Jag ska försöka ta lite bilder i morgon på morgonpromenaden. 

Förresten, kom jag just på. Jag kan ju berätta vad gjorde nästan tre timmar inatt. 

Jag gick och lade mig vid nio och somnade runt halv tio. Jag vaknar av att det ringer på min dörr, klockan är då kvart över elva. Jag frågar vem det är och det är min granne som säger att mitt billarm går på stup i kvarten. Så för att göra en tre timmars historia kort så kunde jag inte få larmet till att sluta gå igång var femte minut ungefär. Jag provade låsa, låsa upp, öppna dörrarna, låta bilen vara olåst, starta den, inget hjälpte. Till sist körde jag bilen ett varv runt Shieldhill och hoppades att det skulle hjälpa. Tack och lov så funkade det och jag kunde somna om igen strax efter två. Så när väckarklockan ringer klockan fem är jag inte överdrivet pigg. Så nu hoppas jag på en larmfri natt, det kruxiga är att jag har sovrum som vetter mot andra hållet så jag hör inte om det går igång. Men men, mina grannar talar väl om det för mig i så fall. 

Barndop!

Här kommer då äntligen några bilder från Påskdagens dubbelbarndop i Kvidinge kyrka,

Kvidinge vackra kyrka i solens sken.

Dopfunten.

Lance Erik får vatten på huvudet och säger inte ett ljud. 

Han gillar att bada.

Imponerande av prästen att hålla upp tio kilo Lance på raka armar i flera minuter. 

Lance hade inget emot den upphöjda positionen. 

Mila Elsie. Hon protesterade lite ända tills vattnet kom, då tystnade hon. 

Hon gillar att bada.

Även Mila gillade sin flygtur. 

Lance, Hampus, Sofia och David. 

Mila, Niel, Frida, Stuart och Idha. 

Familjen Raeburn från Skottland.

Niel, Stuart, Mila, Frida, Brian och Kay.

Fyra generationer.

Tårtorna:

Blå till Lance och lila till Mila.

Min vackra dotter och dotterdotter. 

Min vackra dotter och dotterson. 

Min vackre son och dotterson. 

Jag är lyckligt lottad som har begåvats med dessa underbara barn och barnbarn.