Långledig!!!!!

Långledig 17 dagar. Vad sägs om det?
Jag säger: Så jäkla skönt!
Jag har tagit 8 semesterdagar och är ledig i 17, det kallar jag semesterplanera :-)

På lördag får jag besök av kusin Eva. Hon ska förgylla min tillvaro i en vecka. Det ser jag verkligen fram emot. Sen på torsdag kommer Pierre och Thomas och stannar i 6 dagar. Det ser jag också fram emot. Fast jag är lite taskig mot dom och kör iväg dom till St Andrews så de kan leka lite på golfbanorna där innan jag möter upp dom nästa söndag.
Jag och Eva ska vandra ett par dagar längs östkusten, jag ska förhoppningsvis kunna ge er lite bilder från den.

Så länge får ni en bild på den coolaste killen i Skottland. 

Välgörenhet!

Välgörenhet, vad är det egentligen? Det betyder väl "göra väl"? Men vem ska man "göra väl" för? Vad ska man "göra väl" för? Välgörenhet?

I Skottland ägnar man, som jag berättat om innan, sig ganska mycket åt charity. Alltså välgörenhet. Man gör vissa prestationer som t.ex. springer ett motionslopp, klättrar i berg, cyklar en sträcka. Sen får man då släkt och vänner att skänka en slant för det man gör och de pengarna ger man sedan åt någon form av välgörenhet som ligger en varmt om hjärtat.

Jag tänkte nu att jag skulle haka på det tåget och starta en insamling för något som ligger MIG varmt om hjärtat. Nämligen JAG själv. Jag skulle vilja be er att skänka en slant till mig så jag kan sluta jobba och ägna mig åt att skriva och passa trollen. Jag har räknat ut att om alla mina bloggläsare skänker 100 kr/person i månaden till mig så skulle jag inte behöva jobba utan kan ägna mig åt roligare saker. Jag kan nöja mig med 50 kr om någon inte har det så fett, jag är aldrig omöjlig.

Vad säger ni om det? Visst är det en bra idé? Det krävs så lite av var och en för att det ska bli mycket i slutändan. Tillsammans är ni starka!

Jag skämtar så klart!

Men medge att det är en ganska bra idé egentligen.

Uppdatering!

Ja som ni märker så är det inte dagliga uppdateringar just nu. Det finns flera anledningar till det. En anledning är att det händer inte så mycket som jag tror skulle vara intressant för er att läsa om. Jag jobbar mina 30 timmar i veckan, promenerar med ungar och hundar (skulle i och för sig kunna ta lite naturbilder på promenaderna). Men den största anledningen är att jag skriver på bok nummer två och för några dagar sedan fick jag en idé till bok nummer tre. Jag stod i tvättstugan på jobb och väntade på att en av tvättmaskinerna skulle bli klar. Då poppar det bara så där upp i mitt huvud en, som jag tycker, strålande idé.

När jag startade bloggen för några år sedan, närmare bestämt 27 maj 2011 var det mest för att skriva någonstans. Jag gillar verkligen att skriva och jag tyckte, och tycker fortfarande, att Facebook inte är mitt forum direkt. Även om jag uppdaterar där då och då. Nä så bloggen blev lite av min dagbok. Sedan blev det mer och mer bilder och fler och fler berättelser och läsarkretsen utökades stadigt. Då känner man ju lite förpliktelser också gentemot läsarna och jag tycker det är kul att blogga. Bloggen har gett mig en möjlighet att uttrycka mig i det skrivna språket och jag tror att det har varit riktigt bra för mitt skrivande på min bok. Nu är ju första boken klar och det är en känsla som inte kan beskrivas riktigt. Jag tror jag redan har försökt med någonting så här ungefär: Lättnad, spännande, kul, läskigt, lyckorus, otålighet, ja jag kan göra listan egentligen hur lång som helst. Men det är positiva känslor.

Så här ser prototypen ut. 

204 dataskrivna sidor. 

Hoppas att det kan bli runt 280-300 boksidor. 

Så nu när den är klar börjar det riktiga arbetet. Publicering! Hur gör man nu då? 

Jag vill ju så klart kunna ge ut den på riktigt. Att ha en fysisk bok i handen en bok som är min, ja det är en dröm som jag absolut vill uppleva.  Men det där är en djungel som heter duga. Det finns några olika sätt att gå till väga. Ett är att ge ut den själv d.v.s bekosta det själv och hoppas på att man kan sälja de exemplar man trycker upp för att då gå mer eller mindre jämt ut. Säljer jag inte alla så, ja då kostar det mig pengar och det känns ju lite sådär. Men och andra sidan ger man ut den själv så kan man få den färdig på några månader och jag bestämmer helt och hållet själv innehåll och omslag. Sen är det då den andra varianten, den att skicka in manuset till olika förlag och hoppas på att något förlag nappar. Det tar då ca tre månader innan man får svar om det är intressant eller inte. Sedan ska dom då lägga sig i texten, formuleringar, omslag och ha andra åsikter. Det betyder ju nödvändigtvis inte att det blir sämre, antagligen inte, de vet ju vad som säljer och hur det ska vara. MEN jag är rädd att tappa bokens själ, min själ, om de går in och rotar. Sedan dröjer det ca ett år innan den är redo för utgivning. 

Båda varianterna funkar vad gäller att bibliotek, bokhandlar, nätbokhandlar kommer att få tillgång till boken. 

Förstår ni att jag tycker det här är läskigt? Tänk om jag väljer fel! 

Just nu har jag tre utskrivna kopior ute för läsning och feedback hos tre personer som jag vet kan ge mig objektiv feedback. Efter det ska den ju korrekturläsas innan jag behöver ta något beslut på hur jag ska göra. Så än har jag några veckor på mig :-)  

Jag kan ändå inte låta bli att lägga in ett par bilder av mina troll.

Lance kan räcka tunga och 

Mila kan gör "duckface"

Nu betyder ju inte detta långa inlägg att jag inte kommer att uppdatera. Jag kommer att uppdatera så ofta jag kan som vanligt, ibland kanske flera gånger i veckan och ibland kanske knappt en gång i veckan. Jag ska försöka ta lite bilder i morgon på morgonpromenaden. 

Förresten, kom jag just på. Jag kan ju berätta vad gjorde nästan tre timmar inatt. 

Jag gick och lade mig vid nio och somnade runt halv tio. Jag vaknar av att det ringer på min dörr, klockan är då kvart över elva. Jag frågar vem det är och det är min granne som säger att mitt billarm går på stup i kvarten. Så för att göra en tre timmars historia kort så kunde jag inte få larmet till att sluta gå igång var femte minut ungefär. Jag provade låsa, låsa upp, öppna dörrarna, låta bilen vara olåst, starta den, inget hjälpte. Till sist körde jag bilen ett varv runt Shieldhill och hoppades att det skulle hjälpa. Tack och lov så funkade det och jag kunde somna om igen strax efter två. Så när väckarklockan ringer klockan fem är jag inte överdrivet pigg. Så nu hoppas jag på en larmfri natt, det kruxiga är att jag har sovrum som vetter mot andra hållet så jag hör inte om det går igång. Men men, mina grannar talar väl om det för mig i så fall. 

Barndop!

Här kommer då äntligen några bilder från Påskdagens dubbelbarndop i Kvidinge kyrka,

Kvidinge vackra kyrka i solens sken.

Dopfunten.

Lance Erik får vatten på huvudet och säger inte ett ljud. 

Han gillar att bada.

Imponerande av prästen att hålla upp tio kilo Lance på raka armar i flera minuter. 

Lance hade inget emot den upphöjda positionen. 

Mila Elsie. Hon protesterade lite ända tills vattnet kom, då tystnade hon. 

Hon gillar att bada.

Även Mila gillade sin flygtur. 

Lance, Hampus, Sofia och David. 

Mila, Niel, Frida, Stuart och Idha. 

Familjen Raeburn från Skottland.

Niel, Stuart, Mila, Frida, Brian och Kay.

Fyra generationer.

Tårtorna:

Blå till Lance och lila till Mila.

Min vackra dotter och dotterdotter. 

Min vackra dotter och dotterson. 

Min vackre son och dotterson. 

Jag är lyckligt lottad som har begåvats med dessa underbara barn och barnbarn. 

Badstund med Frida och Mila.

Idag när jag slutade kom Frida och Mila för att bada. Vår pool är 30 grader varm så det är skönt i vattnet även för en tre månaders tjej.

Hon gillar att bada.

Inga protester alls.

Ja Mila alltså :-) fast Frida protestera inte heller.

Simma, simma och doppa hakan. 

Sofia David och Lance är i Sälen och Sofia har skickat mig lite bilder.

Åh, vad härligt dom har det och det verkar som om Lance trivs i kylan och snön.

Han älskar att sitta i bärstolen.

Han har ju toppenutsikt därifrån och kan ha stenkoll på vad som händer runtomkring honom.

Hela familjen Mackintosh på tur.

Pojkarna i mitt liv.

I morgon åker jag till Sverige över påsken. 

På söndag är det dop för Lance och Mila i Kvidinge kyrka.

FÄRDIG, KLAR, GJORD, SLUTFÖRD!

I torsdags förmiddag körde jag till Dollar, för att försöka skriva färdigt min bok. Jag hade bokat två nätter på ett litet B&B alldeles vid foten av Ochil Hills, bara 30 minuters bilväg hemifrån. Jag hade kollat upp så att där fanns några café eller liknande där jag kunde tillbringa mina dagar tillsammans med min dator.
Framme i Dollar letar jag upp det ena av de två ställen som jag sett ut och hoppas att kunna få sitta där och arbeta. Jag frågade snällt om det gick för sig och de var vänliga nog att låta mig sitta där fram till klockan fem när dom stängde.

Klara, färdiga, skriv!

Jodå det flöt på ganska bra, enda negativa var att där var ganska kallt i lokalen så mina händer var som isbitar. Vilket dom ofta är och lätt blir. 

När dom stänger går jag och letar upp mitt boende.

Mitt rum!

Fördelen med att åka iväg så tidigt på säsongen är att man ofta är ensam boende, vilket betyder lugn och ro. 

Utsikten från mitt fönster vetter mot deras trädgård.

Inte den roligaste utsikten, men jag skulle ju ändå inte sitta där och glo så det kunde kvitta. 

På fredags morgonen vaknar jag tidigt, solen lyser och det är vindstilla. 

Jag hoppar i mina kläder och ger mig ut en runda.

Jag hittar en stig och där är en skylt med Dollar Glen och Castle Campbell.

Jag följer den!

Där uppe skiner solen.

Känns som om det är dit jag ska. 

Jaha, vill man komma upp så är det bara att börja stega. 

Ett fint vattenfall. 

Nästan uppe dit jag ska.

Uppe, och där ligger Castle Campbell i solskenet.

Och där är dalen som jag kom från.

Naturligtvis är där mycket kvar innan man når toppen. 

Men dit skulle jag inte denna gången. 

Jag har förövrigt varit där uppe en gång i oktober 2012. 

Bilder finns från det finns att hitta här på bloggen. 

Så jag går ner igen. 

Fina lilla bäcken.

Jag hittade några påskliljor.

Glädjande nog så börjar ärttörnen blomma.

Finns viss risk för bilder på densamma ett tag framöver.

Efter en dusch och frukost ger jag mig ut i byn igen. 

Jag bestämmer mig för att prova det andra caféet idag. 

Jag slår mig ner och beställer en varm choklad.

Där sitter jag hela dagen. 

De är väldigt vänliga och låter mig sitta vid ett bord där jag till och med kan få ström.

Självklart gynnar jag dom på det vis jag kan.

Lunch, dricka, mer varm choklad. 

Vid halv fem går jag tillbaka till mitt rum, sover nästan en timme och sedan sätter jag mig vid datorn igen och skriver till kvart över nio.

Så blev den då klar till slut min bok.

Jobb, barnbarn,odiskad disk,träning, promenader, solförmörkelse, grodor!

Ja det är ungefär så mitt liv ser ut.

Jobbet, jo det rullar på som vanligt med personalbyte, meningslösa kurser, lata kolleger, sjuka spaterapeuter, lite för ofta får jag massera, härliga medlemmar, mindre trevliga medlemmar, roliga pass m.m. Men trots det trivs jag väldigt bra på mitt jobb.

I söndags var det morsdag i Skottland.

När jag kom hem efter en tuff dag på jobbet, med åtta halvkroppsmassager, hittade jag kort och blommor från mina änglar. 

Kärlek!

Jag är helt kass på att ta selfies, men jag ska plåga er med två i alla fall.

Jag och Lance!

Kärlek!

Jag och Mila!

Kärlek!

Lance äter macka.

Kärlek!

Mila blir mer och mer generös med sina leenden.

Kärlek!

Och på grund av all denna Kärlek så ser mitt kök väldigt ofta ut så här!

Idag har det ju varit solförmörkelse. 

Det inträffade väldigt lämpligt när vi var ute på vår morgonpromenad. 

Det är lite fusk för denna bilden är några veckor gammal, men det är samma gäng varje dag. Si och Zoey också så klart, men dom ville inte vara med på bild.

Först såg det ut så här!

Inget märkligt kanske.

Sedan blev det en liten förändring.

Ytterligare liten förändring på himmelen, det blev påtagligt mörkare. Helt plötsligt kändes det som om det blev skymning. Märklig känsla.

Så plötsligt gick det att se, eller inte se, solen. 

Men bara som en liten månskära.

Här är den ännu tunnare.

Det var faktiskt lite häftigt att se.

Och sen några minuter senare så såg det ut så här igen och ljuset och solen återkom.

Den här stackars paddan var nog helt förvirrad av vad som hände :-)

Det var bara någon decimeter ifrån att jag trampade på den. Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det eller att hundarna upptäckte den.