På en av dagens promenader fick jag ett ganska häftigt bevis på hur snabbt man anpassar sig till olika saker. Förresten är promenad fel ord, vandring är nog mer rätt. Det finns inget som är slätt i det här landet. Det går upp och det går ner och då menar jag UPP OCH NER. Man hittar inte 50 meter i sträck som är plant.
Nåväl, nu skulle jag ju berätta om min oerhörda anpassningsförmåga.
När jag är på väg tillbaka från min vandring kommer det från en sidostig en gubbe med en svart liten hund. Hunden får syn på mig och börjar skälla som en galning och blir alldeles skummig runt munnen, han drar och sliter i kopplet och ser ut som hans högsta önskan är att fara på mig. I vanliga fall skulle jag sagt "men va fan" det sa jag inte utan ut ur min mun kommer " what the fuck".
En ful liten boxer från Karlslunnen
skällde så han fick fragda runt munnen
I kopplet han drog
men husse bara log
Dom va nog inte riktigt kloka han och hunnen
3 kommentarer:
Hahaha den limriken va redigt bra :-)
*Sticker in huvet och bräker på skotska med fradga runt munnen* *säger hej ifrån Jenny med...på skotska förstås (som är engelska med den där roliga accenten*
Hej Marie! Knutte undrar om du skulle kunna hälsa till skottarna från honom å fråga om dom skulle kunna göra lite mer god whisky till honom-:) hoppas du har det bra, vi tänker på dig. Kram Sofie & knut
Skicka en kommentar