Ny dag, nya äventyr och nya skyltar.
Det här är Eyemouth sett lite från ovan. Jag vinkar farväl och hoppas att vi ses igen.
För dom som vill kan man gå ner till havet här. Jag gjorde inte det för just då regnade det och det vore ju dumt att halka på hala trappsteg. Så jag njöt en stund av vyn och fortsatte.
Längs hela sträckan fanns det bänkar på väl placerade ställe. Dom såg lite olika ut en del var väldigt fina som den här, en del var mer väderbitna. Men alla hade det gemensamt att dom var placerade där till minne av någon. Det kunde va en betydelsefull person för bygden eller en saknad man, hustru, pappa o.s.v. Jag tror att dom var sponsrade av t.ex. släktingar och på det viset fanns det möjlighet för alla att sitta och njuta av det fantastiska landskapet. Bra grej tycker jag. Tilläggas bör att ingen av bänkarna var på något sätt vandaliserade eller skadade. Tydligen finns det respekt för varför dom står där.
Ännu en vy över klipporna.
Det mesta av dom som ligger i vattnet är helt täckta vid högvatten.
Jag önskar verkligen att jag hade kunnat fånga på bild hur långt ner till ravinens botten det är här. Det tog mig en kvart att gå ner.
En liten bäck halvägs ner.
Nere! Och det syns fortfarande inte hur stor höjdskillnaden är.
Men jag lovar den är STOR.
Om jag hade kommit här vid tre-tiden istället för som nu på fm hade dom stenarna varit täckta med vatten.
Här fanns oxå massor med stenar i olika färger och nyanser. Bland stenarna fanns små benbitar och olika snäckor. Allt polerat och format runt och lent av vattnet.
Wow, Häftigt, Coolt. En ryggrad från en strandad val.
I bakgrunden skymtar man stigen som ska ta mig upp härifrån igen.
Alltså det går jättebrant uppför.
Ja jag vet att jag tjatar, men det är riktigt frustrerande att inte kunna visa er det.
Uppe igen. Långt där nere skymtar man valskelettet.
Haha, hoppas jag lurade någon för jag trodde själv för ett ögonblick att det var en ryggrad när jag såg det på avstånd. Det var så klart ett träd, men tanken på ett skelett var faktiskt roligare.
Vildväxande Primula.
Stranden i Coldingham.
Det var en jättefin sandstrand som från vilket exotiskt land som helst.
Färgglada badhytter i olika storlekar och utseende.
Någon hade gjort ett riktigt fint sandslott.
Svindel. Ja, nästan.
Det är min fot som sticker fram i nederkanten.
Tänkte ett tag att det kunde kanske hjälpa till att få perspektiv på bilden :-)
Den som är uppmärksam kanske funderar på vad det vita på klipporna är.
Det är fågelbajs. På klipporna häckar hur många fåglar som helst. Bl.a. Pingviner.
Det trodde ni inte va, men jag har bevis. Kolla noga på nästa bild så ser ni själv.
Sa ju det! Det är pingviner.
Jag har full zoom på kameran och ligger ner på slänten med livet som insatts bara för att bevisa att det finns vilda pingviner i Skottland.
Ha, va säger ni nu alla experter?
Jaha, då var jag framme i St Abbs och tid att ta 14.00 bussen tillbaka till Berwick.
Vilka fina busskurer.
Undrar hur dom hade sett ut efter en timme hos oss?
Jag hade ju tänkt att kolla på Berwick lite närmre, och fast att det är lååångfredag inser jag att tiden inte räcker till för det. Mitt tåg till Polmont där ängel S ska hämta upp mig går 15.40 och jag är vrålhungrig.
Eftersom jag inte hinner med nåt annat innan tåget går får det i alla fall bli ett pub besök.
The white horse låter som ett bra ställe.
Det var det oxå. Lite käk och en Irn Bru, några orginal och några turister och så jag.
Vad mer kan man begära av livet.
Den här skylten hänger på stationen i Berwick.
Staden som tillhör England men med invånare som vill tillhöra Skottland.
Ja som sagt den här stan vill jag kolla närmare på, men det får bli vid ett annat tillfälle.
Nu går tåget tillbaka till Polmont.
Tillbaka där jag startade torsdag morgon 07.26.
Som extra information kan jag säga att det var inga problem att hitta rätt tåg tillbaka.
Som sagt vet man bara tågets slutstation så går det hur bra som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar