Sista dagen!

Som jag bedrog mig. Tänkte att jag skulle lyxa till det med att ta sista övernattningen på ett hotell. Inget jättefel på hotellet men sååååå opersonligt. Det har varit betydligt mysigare och mer gästvänligt på B&B och faktiskt fräschare och tystare :-) Bättre med kor än fyllehundar.

Det lilla samhället Broxburn där jag tillbringade natten.

Here we go.

 Ja det är bara att ta sig ner på stigen och börja gå. 

Mina förväntningar på dagen är att den kommer att bli i lite annan miljö än hitintills.

 Det mesta av sträckan kommer att va i stadsmiljö men det ska bli spännande det oxå.

Snacka om störande element. Motorväg och en annan väg.

Denna utsikten är INTE bedårande men brusande.

Och som om det inte är nog kommer ett flyplan glidande.

En annan aquadukt, inte lika lång som Avon aquadukt. Men lika vacker.

Har ni googlat Avon?

En fantastisk utsikt.

Fasen med, bilderna är inte ens i närheten av verkligheten.

Jag rundar hörnet där aquadukten tar slut och bokstavligen kliver in i paradiset.

Helt underbart.

Bokskogen är så där grön som den bara är nyutslagen.

Ja jag vet att jag tjatar. Men det ÄR rogivande.

Jag går där och hör bara fågelsång och är helt i min egen värld. Efter några kilometer hör jag ett klickande ljud och tänker "vad är det för ett ljud" jag tycker att jag känner igen det, jag lyssnar igen men där hörs inget. Efter en stund hörs det igen, men bara en gång. Hmm, fasen med, vad är det som stör min frid? Då hörs det plötsligt igen och direkt efter ljudet hörs där ett "foooore" helt instinktivt hukar jag mig ner och håller händerna som skydd för huvudet. När jag sitter där på huk inser jag varför jag tyckte att klickandet var bekant. Det var ljudet som hörs när en golfare slår sitt första slag från en utslagsplats. Om den slår ser att bollen är på väg mot någon annan så ska vederbörande skrika " fore " och då ska de som är i närheten vända ryggen mot ljudet och skydda huvudet.

Ja, och det var det jag gjorde:-) antagligen helt obefogat men det sitter liksom i ryggmärgen.  

Eftersom jag inte kunde ta ett kort på mig själv där jag sitter och antagligen ser jättelöjlig ut, så tar jag ett på dom som antagligen inte är skyldiga eftersom dom just håller på och putta bollen i hål.

 Stumma ben och en tio kilos rygga gjorde att jag knappt höll på att ta mig upp igen.

Men så hittade jag då en liten liten liten förgätmigej.

Men Marie, ännu en aquadukt. vad är nu så speciellt med denna då?

Jo, den går över motorvägen som går mellan Edinburgh och Glasgow.

och så heter den Scott Russel Aqueduct. Det finns det ingen annan som gör.

Dom här farthinderna är betydligt snyggare än våra "grisar"

Stadsmiljökanalbild.

Ett utomhusgym. Det speglar väl oxå en stadsmiljö.

Ja, då närmar jag mig slutet på kanalen och etappen.

Och där tog det stopp.

Undrar var vattnet tar vägen nu?

Heymarket är en av tågstationerna i Edinburgh och nu är denna vandring slut.

Men se inte så ledsen ut Marie, du har ju mer än en vecka till här.

Ja just det och den kommer oxå att bli toppen :-)

Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till mina fötter och deras kompisar "skorna"

Dom har sammarbetat på ett föredömligt sätt och fast att dom har hållit ihop allt mellan sju och tio timmar om dagen har dom inte bråkat en enda gång utan troget traskat på.

och ett tack oxå till mig rygga som inte har besvärat mig det minsta, trots dess tyngd.

Ja, utom vid golfbollsanfallet då, men det var ju inte ryggans fel.

Dagen idag har precis som de andra dagarna bestått av sol, 25 grader och en lätt vind. Jag har fått en snygg solbränna (inte) men det kan inte hjälpas. jag har varit ute i solen och friska luften och njutigt av varje sekund.

I morgon söndag blir nog en vilodag.

Tror jag. Kanske. Eventuellt. Antagligen. Förmodligen. Troligen.  

 

Ännu en fantastisk dag!

Där fanns ingen tocke i hönsgården. Men....där fanns kor i hagen. Klockan 05.52 vaknar jag av att dom råmar strax nedanför mitt fönster. Eftersom jag hör till dom som har svårt att somna om så förblir jag vaken. Jag ligger och lyssnar efter andra ljud, hör att någon grejar på nedanvåningen och kommer ihåg att där var någon som skulle äta frukost klockan sex. Jag hör ett annat ljud, en snarkning som inte går av för hackor. Vi är fyra stycken som bor där. I rummet bredvid mitt bor den som ska äta frukost klockan sex. Jag utgår ifrån att den personen är vaken. Då återstår det äldre paret som jag träffade igår, deras rum ligger två dörrar längre ner i korridoren. Måtte den som icke snarkar i det rummet ha öronproppar :-)

Här är dom skyldiga, ja till råmandet alltså.

Som ni ser så är det en rejäl dimma ute och det blåser lite.

Efter en Full Scottish Breakfast, innehållande bacon, stekt ägg, korv, tomat, champinjoner, bröd och juice. Jag bonna med youghurt, färska bär och flingor. Är jag redo att ge mig ut på dagens etapp som är den kortaste av dom. Bara 15 kilometer. Jag ger mig av kvart i tio, lite senare idag p.g.a. att hon som ägde stället var väldigt pratig ( och det är ju inte jag ) haha. Hon blev eld och lågor när jag berättade att ängel S och skotte D ska gifta sig i september på The Three Kings. Då berättade hon att där hade hon jobbat för 10 år sedan och att det kom att bli så fint, fantastiskt, perfekt och en massa andra adjektiv. Jag fick lova att maila kort på brudparet.

Linlithgow Palace.

Ett fint slott som vad födelseplats för Queen Mary en gång i tiden.

Linlithgow är ett mysigt litet samhälle.

Dagens första kanalbild :-)

Etappen idag började i ganska öppet landskap med åkrar och kullar runt om.

En ljusgul rhodedenderon som växte vilt i kanten.

Ja jag vet, det finns syrener i sverige oxå. Men jag tyckte att dom var fina.

Dom blev lite suddiga för det fläktade lite så dom rörde sig.

Som ni ser så har dimman lättat och solen lyser från en klarblå himmel.

Jag passerade något som verka vara en form av kolonilotter.

Där var små redskapssjul som inte går att bo i.

Jag utgår ifrån att den här inte används längre.

Men den här funkar nog. En grävmaskinsbåt.

Så då ger jag mig in i skogen.

Vyerna och känslan är helt annorlunda här. Det är alldeles tyst så när som på fåglarna.

Inget ljud av bilar, tåg eller andra störande element. Amazing.

Jajemen, en gammal hederlig smörblomma.

Hör ni stillheten och lugnet?

Den här bänken är till minne av Greg Watson som dog här 17 maj 1994.

Ja men då sätter jag mig här i all stillhet och fikar och njuter av att jag är i livet i alla fall.

Ännu en av dessa ankor med ungar. Dom är så söta.

Små söta blåa blommor, de ser ut som förgätmigej. Men det tror jag inte att det är.

Dagens sista kanalbild. Vill bara försäkra mig om att ni har fattat.

ÄNTLIGEN!

Jag har nog sett minst 20 svan par och alla har varit antingen ruvande eller barnlösa.

Äntligen fick jag se svanungar, 3 st hade dom och det var med risk för hälsan jag tog kort på dom.

Precis när jag tagit kortet, fräser hanen och börjar simma mot mig.

Jag vänder mig hastigt om och går därifrån.

Inte vill jag bråka med en svan inte.

Framme!

Här ska jag sova min sista natt på denna turen.

Jajemensan, en säng blev det igen.

och ett badrum.

Hmmm, när jag skulle ladda min mobil hittade jag detta uttaget.

På väg ut ur väggen och med ett uttag sprucket.

Jag kan riktigt höra elektriker P & T säga "Använd inte det där Marie"

Såklart, så använde jag INTE det :-)

Dagens middag intog jag i hotellets matsal.

Vanlig hederlig kyckling i curry med ris. Helt okej.

Äpple, körsbär och blåbärs paj med vaniljglass.

Men inte riktigt i klass med Frankie & Bennys äppelpaj, men riktigt god var den.

Jag har haft ännu en fantastisk dag och det känns lite trist att jag bara har en dags vandring kvar på denna turen. Även idag har det varit sol, 25 grader men lite mer vind än de andra dagarna. Kan knappt fatta att jag haft sån tur med vädret.  

Fast jag tror att det passar min kropp ganska bra med ett par dagar med "normala" promenader nu. Benen är rätt tunga och jag har faktiskt lite känning i höger hälsena. Inget farligt men jag tror att lite vila kommer att göra susen.

Jag har dessutom fått värmeutslag på fötterna och låren.

Av hänsyn till mina läsare tog jag inget kort på mina lår :-)

Over and out!

En främmande man!

Innan jag börjar berätta om dagens runda, måste jag berätta om en grej som jag glömde säga igår. När man går längs kanalen möter man en del människor. En del har hundar med sig, en del har inte hundar med sig och en del cyklar på mountain bikes. Alla hälsar och när man kliver ur vägen för cyklisterna säger dom alltid tack.
När jag igår gått några km efter mitt lunch stopp hör jag att en cyklist närmar sig bakifrån. Jag kliver så långt ut i kanten jag kan, jag hör att den saktar in och tänker "men kör förbi då, där är gott om plats". Då hör jag en röst bakom mig som säger.
- Har du inte kommit längre? Har du stannat eller nåt? Fast på skottska då alltså.
En gubbe på en toppmodern mountainbike glider upp sidan om mig. Han har en bakåt vänd keps på skallen, tuffa solglasögon, cykelhanskar och matchande cykelkläder.
- Hej, svarar jag. Jo jag har stannat och ätit lunch.
- Ja, jag tänkte väl det, säger han. Jag mötte dig för någon timme sedan och du borde kommit längre.
Han kliver av cykeln och börjar gå sidan om mig. Vi går där och pratar en stund när han plötsligt säger.
- Var kommer du ifrån?
- Från Sverige, svarar jag.
- Jaha, från Sverige. Bor du i närheten av Perstorp?
Jag skrattar och talar om att jag bor ca 20 km från Perstorp. Då visar det sig att han jobbat i Perstorp för 22 år sedan. På Perstorp AB. För att använda en klyscha " världen är bra liten"
Han går där och pratar non stop med mig i ca fem km. När vi kommer fram till ett litet samhälle säger han.
- Det här är min by, här bor jag.
- Okej, svarar jag. Vad är speciellt med den här byn då?
- Haha, skrattar han. Det är här alla UFO:n landar.
- Vad menar du med det, frågar jag.
- Jo, vi har flest UFO registreringar i hela världen.
- Nu skojar du med mig, säger jag och ser skeptisk ut.
- Nej, det är sant, säger han och ser superallvarlig ut. Lägg namnet Bonnybridge på minnet och fråga vem som helst.
Hmm, tänker jag. Undrar om han blev kvarglömd efter en landning här, men jag behåller tanken för mig själv. Jag vill ju inte va oartig och elak. Då säger han.
- Ibland undrar jag faktiskt om jag inte är släkt med dom på nåt vis och så skrattar han ett hjärtligt och smittande skratt och jag erkänner att den tanken slog mig oxå. Då skrattar han ännu mer.
Efter en liten stund kommer vi till en avstickare och han säger att här ska han av. Han sträcker fram handen och jag tackar för sällskapet. Han önskar mig en fortsatt god tur och tillägger.
- Se upp för främmande män på cykel.
Han skrattar igen och vinkar och far iväg på sin hoj.

Jag ler för mig själv en bra stund efter och tänker "ja, just det Marie, du skulle kanske va lite mer på din vakt mot främlingar. Men va fasen. Inte kan jag gå omkring och va misstänksam hela tiden, då skulle jag ju missa sådana här tillfälle.

PS. Jag frågade ängel S om Bonnybridge och bekräftade vad gubben sagt. DS

Dagen idag har varit lika strålande som de andra dagarna. Sol, 25 grader och nästan vindstilla. Jag gav mig av vid nio tiden. Dagen vandring var lite kortare än de andra två, bara 2,1 mil. Vandringen idag har varit broarnas sträcka. Många broar blev det :-)

Första bron.

Andra bron.

Tredje bron.

Fjärde bron.

Femte bron.

Ja, ni fattar va? Jag hoppas att ni noterar att de verkligen ser olika ut.

Många av dom var fantastiskt fina. Riktiga hantverk.

Save by Tesco.

Tesco är ungefär som vår ICA MAXI, den stora skillnaden är att dom har öppet dygnet runt.

Men dom har oxå TOALETTER.

Det här är oxå en bro, fast på andra hållet. Detta är Skottlands längsta aquadukt.

Avon Aquadukt.

Hur lång den är vet jag inte men ni kan ju alltid googla det:-)

Synen uppifrån.

Den gör sig på inget sätt rättvisa på bilden mot verkligheten.

Det är superhögt eller jättelångt ner. Vilket man vill.

En liten hint kan ni kanske få här. Jag hängde så långt ut jag vågade.

Den var långt borta, men detta är Avon Viadukt.

Skillnaden är att på den ena dukten går där båtar och på den andra dukten går där tåg.

Jag börjar bli hungrig och ger mig in i Linlithgow.

Jag hittar en pub som heter The Four Marys.

Så här såg den ut innanför dörrarna.

Poncherad lax, nypotatis, gröna bönor, broccoli, stekt squash och en kall majonässås.

Jäklar vad gott det var. Laxen var perfekt. Mmmmm.

Ja, vad trodde ni?

Självklart slank det ner en glass oxå.

Ohhh, vad mätt jag blev.

Jag hittade en park där det fanns lite skugga under några träd.

Jag hann precis ta bilden innan jag somnade.

Dom här gynnarna från kommunen skulle helt plötsligt klippa gräset.

Så det var bara att kravla sig upp igen och fortsätta gör stan.

Den här kyrkan stod ett helt gäng turister och tog kort på. Ingen aning om varför men tänkte att då gör jag det oxå. Men EN kyrka gör mig inte till en turist. :-)

Dax att vandra vidare till mitt övernattningsställe.

Äntligen en blomma som jag inte fotograferat innan.



Framme på mitt övernattningsställe blir jag lika väl mottagen som på dom andra ställena. Jag blir invisad i matsalen och kan välja mellan te och kaffe eller saft. Jag tar saft och får dessutom en kaka till. I matsalen sitter ett äldre par som visar sig vara från London. vi sitter och pratar en stund och när dom ska gå säger dom.

- Du pratar väldigt bra engelska. Jag sträcker på mig och tackar så mycket. Jag kan själv tycka att jag stakar mig lite väl mycket ibland. Men det var väldigt kul att höra, det bygger liksom på självförtroendet.

Mitt rum. Känns som om jag haft en jäkla tur så här långt.

Eget badrum igen.

Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad när jag såg utsikten från mitt rum.

Avon Viadukt.

Dom här ser jag oxå från mitt fönster.

 Hoppas att där inte är nån tocke i hönsgården som börjar gala halv fem i morgon bitti.

Nu ska jag ära popcorn och dricka IRNBRU.

Livet kan va bra härligt!