Busstur till Saxnäs!

Idag tog jag bussen till Saxnäs 9 mil.

Jag funderade på om det var värt det. 1,5 tim enkel resa i buss, knappt två tim på plats och sedan 1,5 tim tillbaks igen. 

Jo det var värt det. Väldigt fin vägsträcka, hoppig och backig men otroligt vackra vyer. Om det är svårt att ta kort från ett tåg så är det busenkelt jämfört med buss i 80 km/tim på en väg med tjälskador djupa som Kvidinge grusgrav.

Jag tog nog säkert 30 kort under färden. 

Här kommer de tre bästa.

På väg!

Ingen aning om vad sjön heter.

Men den här heter i alla fall Trappstegsforsen.

Framme i Saxnäs:

Kyrkan.

Den var tyvärr inte öppen.

Klockstapeln.

Ja men nu börjar det likna nåt.

Sjön heter Kultsjön.

Dom är så söta dom här små husen.

Bruna, svarta eller röda.

Tja en bergstopp på andra sidan sjön.

Det här är i alla fall Marsfjället.

Kultsjön i förgrunden.

Rödingklämma!

Ja men det måste jag testa. 

Att sitta vid en sjö med skog och fjäll i horisonten och äta en Rödingklämma. 

Ja det är livet på en pinne.

Tysssstnad!

Tur att skoterleden är till för just skotrar.

Där var inte mycket annat att titta på i Saxnäs så dom här två timmarna var tillräckliga.

När jag kommit tillbaka till Vilhelmina kom jag på att jag har ju inte visat kort på själva samhället och vad som finns här. Det är ett litet samhälle men väldigt charmigt. 

Gamla tingshuset, numera finns turistbyrån där. 

Storgatan.

Gamla kyrkstaden.

I de främre husen längs gatan finns butiker av olika slag.

I de bakre finns vandrarhemmet.

Alla husen innehåller rum med toalett och pentry med allt från 1-6 bäddar. 

Jag bor i det första röda huset härifrån.

Vilhelmina kyrka.

Framifrån.

En busslast turister ankom samtidigt med mig.

Jag skyndade mig in och hann ta en bild på altaret innan dom befolkade varje del av kyrkan.

Två pojkar!

En flicka!

Anna-Lisa Öst

kanske mer känd som Lapp-Lisa.

Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllene bro.

Barnatro, barnatro till himmelen du är en gyllene bro.

Imorgon tågar jag vidare mot Jokkmokk där jag stannar fyra nätter innan jag drar söderöver igen. 

Puss och kram

Vilhelminas strandpromenad!

Idag har jag inte pratat med en enda människa. Nja, jag har sagt god morgon och hej till några jag mött men det räknas väl inte som att prata. 

Först gick jag till en liten fors som heter Gubbseleforsen, det var 2 km dit.

Grusväg dit och man hör forsen innan den syns.

Jodå nu kan jag skymta den.

Inte världens mäktigaste fors kanske men det var en tydlig kant där vattnet på ena sidan är helt stilla till att vända över stenarna och öka i fart.

Effektfullt.

Hur lugnt och stilla som helst.

Lite mer fart här.

Efter att ha suttit en stund och lyssnat på bruset i tystnaden fortsätter jag på den så kallade strandleden. Den går tre km åt andra hållet längs med Volgsjön.

Vilhelmina hette ända fram till 1804 Vålgsjö men för att hedra Gustav IV Adolfs hustru som hette Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden så döpte man om socknen till Vilhelmina istället. 

( Jag visste inte det utan läste det på internet )

Nåväl, jag traskar på längs den här fina stigen.

Jodå, Volgsjön finns med mig hela tiden.

Den här flög framför mig en lång sträcka.

Den satte sig på vägen, när jag närmade mig, flög den några meter igen, satte sig o.s.v.

Så höll den säkert på i 10 min innan den bestämde sig för att vika av från stigen.

Nässelfjäril tror jag! 

Jag passerade småbåtshamnen.

Tänk att det heter småbåts hamn, det spelar ingen roll om det är 6 båtar eller 76 båtar som ligger där. Det är fortfarande en småbåtshamn.

Så väldigt rofyllt.

Plötsligt hör jag ett motorljud och ett par tut.

Jaha där kom den.

En av rälsbussarna på Inlandsbanan på väg mot Gällivare.

Jag är nu framme vid strandstigens slut och då är det bara att vända om och gå tillbaka igen.

Jösses!

Det var nära att jag trampade på den här larven.

Undrar vad det är eller ska bli?

Vägen tillbaka är lika fin.

Det kanske inte framgår så tydligt på bilden men det ser ut som en tjock grön fluffig matta som man bara vill kasta sig i. 

Jag gjorde inte det!

Jag kan med besvikelse se att suggorna i Vilhelmina inte är speciella på något sätt. I alla fall inte som jag sett än så länge. 

Kanske jag hittar någon roligare i morgon?

Puss och kram

Vilhelmina!

Bye bye Östersund.

Vi ses igen den 14 augusti!

Ja då har jag landat i Vilhelmina, ett litet samhälle med ungefär 3500 invånare. 

Det går inte så fort med Inlandsbanan, ca 80 km/tim.

Men tillräckligt fort för att björkarna ska susa förbi. 

Efter två timmars färd är det dags för 10 minuters bensträckare.

Här är Hotings gamla stationsbyggnad.

Och i Hoting står ett gammalt ånglok uppställt.

Det blev inte fler bilder från tåget. Men jag såg både älgar och renar längs spåret fast dom ville inte vara med på bild. 

Guess what?

Vilhelminas gamla stationsbyggnad.

Guess what?

Dom har ett gammalt ånglok stående sidan om spåret.

En av de häftiga sakerna med Inlandsbanan är de korta perrongerna. 

Jag står precis där den börjar, eller slutar beroende på, och den är ca 20 meter lång. Här stannar inga dubbla Öresundståg precis.

En del perronger är fortfarande av trä och vid av och påstigning där går det bara att använda en av dörrarna i tåget. 

Men bänkar och blommor finns i alla fall.

Efter att ha sovit 5 nätter i sovsal ska det bli skönt att få eget rum med både toa och pentry. Det finns en tydlig gräns för hur länge jag kan stå ut med för många människor runt omkring mig hela tiden.

Jag har nått den gränsen 😊

En perfekt liten etta för mig.

Jaaaa ett kök!

Det bästa av allt är att det bara kostar 20 kr mer per natt än att bo i 8 bäddsrum i Östersund.

Jag hade sett på vandrarhemmets hemsida att det stod att man hade nära till en Naturstigsrunda på 2,5 km. Så jag letade upp var den startade och började traska. Först var det en ganska bred grusväg och jag tänkte: Hmm, naturstig! Jaja!

Men efter ca 200 meter så blev det naturstig för hela slanten. 

Efter en stund skymtar jag Volgsjön mellan träden.

Stigen fortsätter.

Ja men kolla här.

Jag kände ju att det gick uppför men inte trodde jag att jag kommit så högt.

Underbar utsikt!

En liten svamp i blåbärsriset.

Myrornas motorväg.

Dom sista hundra meterna gick genom fästingarnas paradis. 

Knähögt gräs där nakna vader är som ett dukat bord för dom.

Jag tror att jag klarade mig 🙈

Den timmen där i skogen var exakt vad jag behövde för att ladda upp mitt energiförråd för tolerans mot andra människor.

Jag är verkligen inte bra på att vara i grupp med en massa människor som jag inte valt själv. Så nu sitter jag här på kammaren och skriver det här inlägget och njuter av tystnaden.

I morgon ska jag leta upp stigen som tar en runt en sjö.

Jag har i alla fall läst någonstans att en sån ska finnas.

Puss och kram