Alltså jag är inte mörkrädd!

Igår kväll tog jag och ängel S en kvällspromenad. Hon visade mig en mysig liten skogsstig som hon hittat. Vi följde den en bit sen bröt vi av och gick hem igen en annan väg. Denna mysiga stig fortsatte dock och jag undrade ju så klart vart den gick hän. Ängel S visste inte och då MÅSTE ju Marie ta reda på det, och det är detta jag har gjort idag. Nu vill jag bara slänga ut en varning, för om du inte har gått om tid så måste du sluta läsa nu.

Sagt och gjort.
Jag fortsatte på stigen och så småningom kom jag ut på en väg, den vägen där jag "vandrade" igår. Fasen med, jag trodde att den här stigen skulle leda till ett riktigt äventyr. Då slår det mig att igår såg jag en stig lite längre fram som verka följa en å. Den kanske leder någon rolig stans. Jag hittar stigen och tar mig ner till den. Innan jag börjar gå ser jag att det kommer en cyklist från ena hållet. Jag kan upplysa om att cyklister inte är överrepresenterade i det här landet. Så jag vänta tills han passerar innan jag börjar gå. När han kör förbi mig mumlar han nått och skakar på huvudet. Konstigt tycker jag för jag hälsar vänligt och det brukar alla göra.

Allright, jag börjar gå längs stigen och ån, försöker hålla uppsikt både fram och bak ifall där kommer nån mer cyklist. Man vill ju inte bli mumlad åt igen.Plötsligt dyker det upp en tunnel framför mig. Ån, som senare visar sig vara en kanal, rinner in i tunneln och stigen följer efter. Jag kikar in och långt, långt borta kan jag se en liten ljusspringa. Hmm cyklisten måste ha tagit denna vägen, för han kan ju inte ha gått upp i rök ju....eller.... Jaja kan man cykla där kan man väl gå tänker jag och ger mig in i tunneln. Där är kallt och fuktigt och riktigt halt på marken som nu är belagd med kullersten. Jag stöttar mig på väggen och den är plaskvåt och det börjar kännas riktigt kallt. Det blir mörkare och mörkare, snart ser jag knappt var jag sätter fötterna. Jag kollar bakåt mot öppningen och funderar på att vända om. Tänk om jag halkar och bryter benet eller trillar i kanalen eller om nån står och lurar på mig längre fram. CYKLISTEN. Trots att jag känner mig rätt illa till mods bestämmer jag mig för att fortsätta.

Helt osökt kommer jag att tänka på att det här måste va den optimala platsen för Midsommer morden. Utom att jag faktiskt inte befinner mig i Midsommer. Vilket just då känns lite hoppfullt. Jag trevar mig vidare och ser att det står 500-500 på räcket, tänker då, fint då har jag kommit halvvägs. " endast den bästa halvan kvar" Jag kastar då och då en blick bakåt så det inte dyker upp en cykel eller nåt annat. Framåt har jag stenkoll eftersom jag går just dit. Trodde jag. Plötsligt harklar någon sig alldeles framför mig. Jag ljuger om jag säger att jag hoppa en halv meter upp i luften, men nog lättade skorna från marken alltid. Framför mig står en cyklist och väntar på att jag ska passera så han kan cykla vidare. Jag hade inte sett eller hört honom komma, han dök bara upp. Läskigt. Det kanske var nån inspelning av Midsommer morden i alla fall, fast att dom behövde kanske inte fler mord idag.

Nåväl, jag tog mig igenom tunneln helskinnad och kommer ut i dagsljuset igen, där upptäcker jag världens vackraste stig sidan om en underbar kanal. I kanalen ligger flera båtar som det bor folk i. Jag följer kanalen och kommer så småningom fram till en sluss som heter Falkirk Wheels. Om inget spännande händer i morgon kan jag berätta om den då.

Så här såg tunneln ut, fast detta är när jag kommit igenom. Helskinnad. Jag gick en annan väg hem. Ödet utmanar man inte två gånger.

En nersölad man från Köpingtåt
levde sitt liv på en båt
Kanske svårt att förstå
men allt berodde på
Att han fick soppan i knäet när han åt