Som till exempel:
* Någon säger fel namn till dig och du rättar inte personen. När personen sedan för femte gången kallar dig för Sara istället för Petra börjar det kännas lite obekvämt. När du sedan springer på personen två veckor senare och den säger: Nä men hej Sara, hur är det med dig? Ja då känns det som om det är försent att rätta till misstaget. Men det är det inte, det är bara att ta tjuren vid hornen och rätta till det lilla misstaget. Ta på dig allt ansvar om misstaget och ni båda kommer antagligen skratta åt det tillsammans.
Just så känner jag mig nu: Jag borde ha gjort det för flera dagar sedan, kanske till och med veckor. Så nu är känslan att:
* Ja men då struntar jag i det, då lägger jag ner hela projektet.
* Jag har inget att förmedla längre.
Men då inser jag att det spelar väl ingen roll att det var exakt tjugo dagar sedan jag gjorde det. Det är bara att göra och sedan fortsätta som om det inte var tjugo dagar sedan sist.
Så här kommer ett nytt blogginlägg. Jag tar på mig hela ansvaret och lämnar inga garantier för att det inte kommer att hända igen. Jag lämnar heller ingen garant för att det jag skriver kommer i kronologisk ordning.
Jag ska börja med att hylla
Som jag skrev i förra inlägget så firade min mor och far fyrtio årig bröllopsdag den tjugonde juni. Jag tog reda på att far bokat bord på Skäralids Restaurang samma dag. Då ringer jag upp restaurangen och frågar om det går att ordna så att jag och min syster bjuder dom på maten. Cecilia i luren tvekar inte en sekund att lita på mig. Så jag ger henne mina kortuppgifter tillsammans med mitt telefon nummer. Hon dukar med vit duk och blommor på bordet och överraskningen är total när mor och far kommer dit. Nästa dag är pengar dragna från mitt kort och allt funkade hur bra som helst. Det är vad jag kallar service. Tack igen Cecilia med personal på Skäralids restaurang.
Det här är min födelsepresent till mig från mig.
Den förste augusti har han en konsert på Falkirk stadion och jag ska dit.
Det ska verkligen bli kul.
Äntligen är muren färdig.
Nu ska staket upp och beslut om vilka plattor som ska läggas.
Jag kanske rent av har en trädgård till vintern :-)
Jag har spelat två rundor golf med gubbarna.
Nu är det tid med personalbyte igen!
För sextonde gången har en fitness instructor slutat och en sjuttonde börjat.
Jag är helt ärligt lite trött på det, faktiskt så trött att jag i rena ilskan sökte nytt jobb. Jag vill egentligen inte byta, jag trivs med mitt jobb, det är omväxlande och medlemmarna är trevliga. Jag har det bra som jobbar fyra dagar och är ledig tre. Jag tjänar inga pengar men kan hanka mig fram.
Nåväl, jag sökte i alla fall det här jobbet, som också är som fitness instructor. Och till min förvåning så blir jag kallad till intervju. Jag har aldrig varit på en riktig jobb intervju och hade ingen koll på något överhuvudtaget. Intervjun var i tre delar, först en gruppintervju där vi var fyra personer som tillsammans skulle göra en samarbetsövning. Vi skulle bygga ett torn av spagetti och marshmallows. Efter det skulle varje person göra ett träningsprogram till en fiktiv person och till sist var det en individuell intervju. En intervju med, som jag tyckte, ganska löjliga frågor. Som t.ex. Berätta om ett tillfälle när du hjälpt en annan människa till ett bättre liv. Berätta om när du varit till stort stöd för en annan person. Fem frågor med liknande frågeställning. Den sista var dock enkel. Berätta om en förändring du gjort i ditt liv.
Jag fick inte jobbet, men det gör inget. Som jag sa så vet jag inte ens om jag tackat ja om jag blivit erbjuden det. Det positiva var att när dom ringde upp och meddelade att jag inte fått det så fick jag feedback på intervjun. Gruppövningen hade gått bra, jag hade visat att jag hade ledaregenskaper utan att vara dominant :-) träningsprogrammet var också bra men de tyckte att jag skulle framhävt mig själv mer på individuella intervjun. Jag skulle helt enkelt skrutit mer om hur förträfflig jag är.
Dom här två filurerna förgyller mitt liv i massor.
Lance är på gång att börja gå.
Han gillar att krypa i tunneln från IKEA.
Mila i sin nya gunga.
Mila leker med Duplo telefonen som härstammar från tidigt åttiotal :-)
Jag har faktiskt tagit med mig allt Duplo som mina ungar hade när dom var små.
Det kommer till användning nu. Härligt!
Så här trött kan man bli på den dagligt obligatoriska morgonpromenaden.
Zoey har varit hos mig några dagar och i morse var vi ute bara hon och jag på en lång härlig runda.
En inte helt utslagen nyponros såg vi.
En fingerborgsblomma såg vi också,
eller som den heter på engelska Foxglove.
En färdigblommad ärttörne.
Lika fina som de är i full blom, lika fula är dom när blomningen är över.
Men kom igen nu då!
Det är så trist när du ska stanna och kortgrafera hela tiden.
3 kommentarer:
Trevligt med en ny rapport från Skottland 😀
Käraste Kusin!
Det är du som skriver din blogg och det gör du så ofta som du vill och det känns bra. Jag är jätteglad att få ta del av dina tankar och upplevelser, men det är bara bonus i mitt liv. Du behöver inte ta ansvar för att jag inte har fått läsa din blogg på 20 dagar! (Jag skulle ju kunna läsa om en del av dina gamla inlägg. De tål att läsas flera gånger!) När du inte har skrivit något antar jag att det är för att du har det bra och har så mycket att stå i att du inte hinner eller orkar. Blogg ska inte vara ett tvång! Men kul är det som sagt att få del av dig. Så fortsätt att skriva, men be inte om ursäkt för att du låter mig och alla andra vänta. Det är du som bestämmer!
Stor kram och stort tack från kusin Eva
Hoppas du gillade Tompa - hörde honom i måndags i Greenwich i London - gubben håller än och har glöden uppe!
Hälsar
Eva C
Skicka en kommentar