Dagen idag har varit en mycket bra dag.
Jag startade dagen med en morgonpromenad kvart i sju.
Jag gav mig bara ut på måfå men hittade ett smultronställe.
Vid den här tiden ligger strandpromenaden öde.
Jag följer den en bit bort från själva byn och viker sedan av in på några smågator som jag hoppas ska leda till skogen och bergen som jag ser från mitt rum.
Visst måste man följa en sådan här stig om man hittar en?
Jag måste i alla fall!
När jag gått en stund öppnar skogen upp sig och där ligger en stor kyrka bara så där.
Jag följer den lille grässtigen och fram till kyrkan.
Den här gravstenen stod och vaktade ingången till kyrkogården.
Fast att jag inte är troende så tycker jag att det är något speciellt med kyrkor och kyrkogårdar. Det är precis som om man börjar gå försiktigare. Pratar tystare och känner ett visst lugn lägga sig.
En fin gammal stenkyrka var det i alla fall.
Jag går tillbaka till min ursprungsstig och fortsätter på den en bit till.
Då öppnar sig ännu en glänta och i den hittar jag denna fina sjö.
Ett riktigt smultronställe om man frågar mig.
På ena strandkanten ser jag det här.
Tre vuxna svanar och fyra ungar.
Är inte det ovanligt?
Svanar håller ju ihop i par det vet jag, men att dom låter en ensam vuxen svan vara med i deras gäng trodde jag inte.
Gör dom det?
Svara mig nu ni som har koll på det!
Efter den energihämtande promenaden äter jag frukost och sätter mig sedan för att skriva. Jag sitter inne några timmar sedan klarnar det upp och solen kommer fram. Jag ställer undan datorn, tar block och penna och går ut i solen istället. Jag hittar ett ställe på stranden där jag kan sitta och luta ryggen mot en stenmur.
Fullständigt underbart.
Det känns som om jag återigen sitter på en strand på Madeira.
När hungern blir för svår går jag in och äter lite lunch. Medan jag sitter och äter hör jag en båt som tutar och jag tittar ut över havet.
Då kommer där en tvättäkta brittisk krigsbåt åkande.
Ganska häftigt faktiskt.
Jag tror aldrig jag har sett någon förut.
Jag måste lägga in en varning för nästa bild. Om ni är det allra minsta känsliga för halvnakenbilder ska ni inte titta på nästa bild.
Det är så en författare ser ut efter drygt två timmars skrivande i solen utan solskydd och efter att ha bott snart fyra år i Skottland och lagt sig till med en skotsk nästan genomskinlig vit hud.
Ja inte är det grant men det är i alla fall inte vitt längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar