tisdag 7 augusti 2018

Besvikelse!

Ännu en kall och regnig natt. 
5 grader har det varit, det enda jag fryser om är ansiktet. 
Jag är hur varm och go som helst om kroppen men ansiktet och näsan är iskalla. Jag hör inte till dom som kan dra täcket över huvudet så det är bara att stå ut. 

På morgonbensträckaren såg jag denna lilla krabat. 

Den flög inte iväg utan hoppade framåt när jag kom närmare. 
Kan det vara en grönsiska? 
Kusin Eva eller nån annan som vet. 

Jag tänkte att jag skulle hitta nån vandringsled som tog mig uppåt en bit så att jag skulle kunna få ta dom där fantastiska bilderna som man bara vill göra när man nu är här. 

Jag hittar en som det står är 4 km, det kan väl vara lagom tänker jag. 
Att gå i terräng är ju långt ifrån som att gå på mer eller mindre slät väg eller stig. 

Blå markering ska jag tydligen följa. 

Stigen är ganska våt och dyngig till att börja med. 

Den här bilden är innan jag börjar min stigning. 
Det är alltid kul att ha något att jämföra med. 

Stigen ändrar karaktär och börjar också gå uppför ganska rejält. 

Ett litet vattenfall. 

Plötsligt far ett gäng fåglar flaxande upp framför mig. 
Utom denna som bara springer iväg lite och när jag står alldeles stilla kommer den spatserande tillbaka över stigen. 
Fjällripa?

Ett ännu inte riktigt moget hjortron. 

Ungefär samma bild som i början av vandringen. Lite annan vinkel bara. 

Här slutar min vandring!

Jag har uppskattningsvis kommit 5-600 meter uppför och det har tagit mig nästan en halvtimme. Mitt knä säger: Såja Marie nu skiter vi i detta, du ska ner också tänk på det. Ja jag ska ju det och det tog mig 45 minuter att ta mig ner. Fast att jag hade stavarna till hjälp så funkar det just nu inte med kuperad terräng med det jäkla knäet. 
Att säga att jag är besviken är väldigt milt uttryckt om hur jag känner det. 

Okej, då provar jag väl att gå på slät väg istället. 

Jo det gick ju något bättre men nu var ju knäet redan ansträngt så det kändes inte så skönt heller. 
FAN också!!!!

Ja det var ju fint längs med vägen också. 

En liten by på andra sidan fjorden. 

Lite snö som fortfarande ligger kvar. 

Så kom då dimman och duggregnet från bergen.

Ska jag nu hitta nåt positivt med att jag fick avbryta min vandring så får det bli: Jag slapp i alla fall bli våt och att jag hade troligen inte kunnat se något från högre höjder ändå men den dimman som kom. 

Ja då får vi väl vila en dag mina skor, stavar och jag. 
Ingen kuperad terräng i morgon. 

Nä nu blev det lite dystert känner jag, jag skojar till det lite med en tävling. 
Det var väldigt länge sedan jag hade en. 
Vinnaren får ett personligt pris. 


Frågan lyder helt enkelt:
Vad är detta?

Svaren vill jag ha här på bloggen. Inte på Fb, messenger, mail eller Instagram. Skriv ditt svar där det står "skicka en kommentar"  Kom igen nu och pigga upp min dag. 
Lycka till!

Puss och kram

  

3 kommentarer:

Eva sa...

Sicket mög! Hoppas knäet fixar sig.
Första fågeln är en grönfink.
Andra fågeln är en ripa, precis som du skriver, fjällripa eller dalripa. Jag vet inte. Du skrämde nog upp en familj. Ungarna flög iväg och mamman kom spankulerande tillbaka för att du skulle få nåt annat att tänka på än att jaga hennes barn. När ungarna är små ligger de kvar och trycker, medan mamman visar sig och ofta låtsas skadad och linkar iväg med en släpande vinge. Människan ,eller räven ... följer efter henne och när man kommit på tillräckligt avstånd från ungarna så lyfter hon på stadiga vingar och flyger i en vid båge bakom en kulle e.d. tillbaka till ungarna .
Reflexen på vägräckets utsida var klurigt. Varför sitter den på utsidan? Hm. När går tävlingstiden ut?
Fixa till dig nu!
Kram från kusin Eva

Hampus Andersson sa...

Snöpinnehållare

Anonym sa...

Håller helt med Hampus 👍! Carina P